MP skulle skadas så mycket som möjligt av att sitta regering och få sina kort synade om den tyska brunkolen. I stort sett kan sägas att nyhetsrapporteringen följde Vänsterpartiets premisser.
Fast jag tänker lite på den ensamme vänsterpartisten, han som räknade, och vågade sig på att reservera sig mot alla andra i partiets energi- och miljögrupp.
Han insåg att klimatfrågan nu gör att det gamla kärnkraftsmotståndet inte håller. Det viktiga är att fasa ut den fossila energin. Tror man att vind och solkraft ska räcka, och att man dessutom ska göra sig av med kärnkraften, måste man se att "siffrorna går inte ihop". Det skrev han i partiorganet Flamman. (Och 18/9 2015 tog jag här på sidan upp hans artikel.)
Hans kollegor i V-arbetsgruppen, vars förslag behandlades på helgens partikongress, ville ha "nollutsläpp" 2040. Men då krävs, påpekade den kätterske reservanten, 100 TWh mera elektricitet. Ändå skulle de andra kamraterna stänga av 60 TWh kärnkraft, med stöd av 20 TWh mer vindkraft.
Till mycket stor del är kärnkraftverken en ersättning för kol- eller annan fossilbaserad el. En reaktor som stängs av är inte längre i vägen för en ökning av koleldningen i nordeuropeiska fossilkraftverk. Det vägvalet kan man smita från i ord, men inte då det blir handling.
Så den ensamme vänsterpartisten, Mikael von Knorring heter han, fullföljde kätteriet, reserverade sig för att acceptera att kärnkraften används, och verkade få framgång i sak. Att vara internationell sekreterare till partiledningen kan ha effekt.
Några i partistyrelsen (V) begrep att reservanten hade rätt. Menas det allvar med att snabbt pressa ned koldioxidutsläppen behövs kärnkraftverk. En inte helt tydlig formulering skickades till partikongressen som styrelseförslag.
Men så kom chansen att kniva Miljöpartiet. Språkröret Fridolin hade lagt upp för självmål, valturnerat med en kolbit och verkat lova att i regering stänga Vattenfalls dagbrott och brunkolspannor. Hur man skulle kunna norrifrån påtvinga Tyskland den energipolitiken, och vad det skulle kosta svenska staten, förklarade han inte.
När MP i april kom i kläm i den frågan avdunstade V-ledningens intresse för den ensamme reservantens insikt, att elförsörjning och klimatpolitik inte går ihop om man gör sig av med kärnkraften.
Partiledare Sjöstedt släppte sitt eget partistyrelseförslag, och spelade upp en MP-aktig renlärighet, där stängd kärnkraft ska fixas även till priset av ökade växthusgasutsläpp. Sedan maximerade han brösttonerna om MP, S och brunkolsförsäljningen.
Hur hänger de båda frågorna ihop? Jo, både MP och V säger sig vara för fossilfrihet men ansluter sig, fast de mörkar innebörden, till huvudlinjen i tysk energipolitik. Dit hör att prioritera avstängd kärnkraft, och för att genomföra detta ha kvar väldigt stor koleldning, bland annat av Vattenfalls brunkol.
Att här i Sverige ta minst fyra stora kliv på samma tyska väg är den största klimatpolitiska förändringen under S-MP-regeringen. Den innebär ökade koldioxidutsläpp, så mycket att de hittills presterade rödgröna insatserna åt andra hållet är futtiga småsaker vid jämförelse.
Fast sådant slapp förstås Jonas Sjöstedt att bli tenterad på i radio och tv.