Det kan bli besvärligt. Stora möjligheter att kliva fel. Begränsat utrymme för inflytande. Viktiga svenska säkerhetsintressen som kan påverkas av stormaktsrelationer under förändring.
Detta är huvudsak. Hur Sverige skaffade sig platsen vid bordet i FN är i jämförelse en bisak. Det är inte läge att göra inrikespolitisk räfst av den.
Men det är ingen överraskning att det inte ser så bra ut, när dokument börjat läcka om det slags samtal som fördes med olika regeringar om röstbyten och om motprestationer som kostat skattemedel.
Utrikessekretessen, som UD-ledningen brukar ha alltför stor kärlek till, var flitigt använd under kampanjen inför den slutna voteringen i FN:s generalförsamling. Men efteråt har det förstås börjat sippra fram en del. Både Aftonbladet och Expressen hade i går detaljer om röstbyte, kontakter och utbildning som förespeglades länder som Etiopien, Gabon och Komorerna Mer lär väl komma fram i utskottsgranskning i riksdagen.
Innan kandidaturen började drivas med kraft efter regeringsskiftet 2014 borde man ha tänkt mer på en sak: De beslutsformer som skapat en sådan jordmån för korruption i Internationella Fotbollsförbundet FIFA är likartade med hur det går till i FN.
Ett stort antal små länder, oftast hel-, halv- eller kvartsdiktaturer, har var och en lika röstvikt som Tyskland, Indien eller Indonesien. De har ont om pengar, och har företrädare som ibland är vana vid såväl privat korruption som försäljning av landets röst för politiska eller ekonomiska fördelar för respektive regering. Det ordnades resor för sådana staters diplomater till Sverige på ett sätt som nog kan ha gett röster, men inte på ett sätt som hör hemma i svensk statsförvaltning.
Viktigast är nu ändå hur man tänker sköta platsen i Säkerhetsrådet och vilka personer som anförtros detta.
Men till en annan gång kan sådant som hänt vara en lärdom att minnas. I EU bör man enas om vilka som står på tur. Då blir det inte möjligt för diverse regimer att ordna auktion och ha tre EU-stater som bjuder för att få två platser,