Om den inte bekämpas och förföljs ska den vara underdånig inför staten eller en härskande ideologis anspråk.
Där våldet dyrkas och nationen, rasen eller staten upphöjs över allt annat kan människors tro och bekännelse tas till fånga, och göras till redskap i vålds- och maktdyrkarnas propagandaapparat.
Men då religionen lär att alla människor är skapade till Guds avbild, och att kärlek och barmhärtighet är det rätta förhållandet till medmänniskan, är idékonflikten ofrånkomlig och månghundraårig. Tron innebär, om den inte går i tjänst hos sin motsats, att medmänskligheten och respekten för individens värde inte stannar vid gränser, inte inom den egna gemenskapen, inte inom nationen eller inom andra kollektiv.
Många former av kollektivism vill tvärtom hålla tron som träl, för att avgränsa, stänga ute, gradera, diskriminera, blunda – eller förfölja, dräpa och utplåna.
Det är inget som börjat med al-Qaida eller IS/Daesh. Även i kristendomens kyrkohistoria finns en kamp mellan evangeliets befriande kraft och totalitära eller auktoritära makters förmåga att göra kyrkan till verktyg eller pådrivare för andligt och världsligt förtryck. Francoregimen i Spanien och Balkankrigen på 1990-talet är tankeställare i modern tid.
Kan de som ser religionen som ett redskap, något att utnyttja för konflikt och kollektivism, ange tonen kommer frihet och fred i fara: "Det kan inte bli fred i världen om inte världsreligionerna håller fred sinsemellan", heter det i ett klokt inlägg i DN i går från fem svenska företrädare för evangelisk-luthersk kristendom, katolsk kristendom, islam och judendom. De döljer inte det som skiljer deras läror åt, men understryker tillsammans att terrorhandlingar i religionens namn är avskyvärda. De tar starkt avstånd från allt religiöst motiverat våld och vill lyfta fram tro, kunskap och kultur som motkrafter.
Det är värdefullt, i flera olika riktningar, inte bara i det gemensamma fördömandet av sentida politiskt våld. Att företrädare för judendomen kan delta på lika villkor med kristna och muslimer är en nyttig markering med tanke på Europas och Mellanösterns 1900-talshistoria.
Artikeln är ckså en tänkvärd markering mot högerextremismens strategi att utnyttja terrorismen för att öka motsättningarna genom att misstänkliggöra invandrare eller trosbekännare som breda kollektiv. Den strategin skuldbelägger människor som är djupt främmande för politiskt våld, och för extremisters försök att göra religionen till träl under våldsläror.
Högerextremismen, även i Sverige, har den auktoritära kollektivismens vanliga syn på religionen, den ska underordnas deras egna politiska strategier. Spelar den inte med i deras spel, utan säger emot, blir den en motståndare som blir hånad och misstänkliggjord.
Ärkebiskop Antje Jackelén, det tyngsta namnet bakom DN-artikeln, har fått en hel del erfarenhet av det. Det pågår ett envetet misstänkliggörande eller förtal av Svenska Kyrkan i allmänhet, eller av henne själv, för påstådd ovilja att försvara de kristna offren för IS förföljelser eller för att inte stå upp för kristendomens tro och bekännelse.
Slående är dessutom hur oskarp gränsen blivit mellan konservativa kritiker inom kyrkans egna led och sådana som uppträder som en del av den i realiteten djupt antikyrkliga ytterhögern.