De flesta av oss har väl nu fått någon av de nya sedlarna i handen. De tre första har börjat dyka upp. Några är välgjorda. En del av motiven är inte dåliga, sedda var för sig.
Ett framsteg är det också i säkerheten mot förfalskare. Men motsatsen till framsteg när det gäller intresset för svensk historia.
Ut med Linné. Men inte bara det, ut med allt som påminner om att Sverige är ett land med en historia och en kultur som faktiskt börjar före 1900-talet. Och inte bara det, ut med allt som inte har att göra med en snävt begränsad del av kulturen: film, musik och barnböcker. Undantaget är tusenlappen, där syns politiken. Men inte en folkvald, utan en ämbetsmannapolitiker, Dag Hammarskjöld.
Han var ju världsberömd. Men påminner även om något annat. De som bestämmer över frimärken och sedlar brukar inte ha lätt att kännas vid att Sverige är ett fritt, demokratiskt land – ett av ett litet fåtal länder där riksdag, parlamentarism, tryckfrihet och offentlighetsprincip vuxit fram och sedan spritt sig till fler och fler länder.
Posten är ett ännu tydligare fall än Riksbanken. Den senare började så smått ha vetenskapare och kulturpersonligheter på sedlarna, i stället för ett urval av som regel högst frihetsfientliga kungar. Men nu är det slut med Selma Lagerlöf och med Linné. Nu är historielösheten stadfäst och underhållningsindustrin satt i centrum.
Posten byter motiv mycket oftare, så i utgivningen växer det fram en syn på Sverige, på idéer, kultur, politik och institutioner. Där finns en linje som förblivit tydlig genom årtionden, och snarast förstärkts.
I år följer posten, eller Postnord AB som den nu heter, den vanliga linjen. Det är hundraårsminne av Karl Staaff, två gånger statsminister och förkämpe för parlamentarismen. Naturligtvis inget frimärke. Men kung och drottning, var sitt frimärke.
Nästa år är det 40 år sedan de gifte sig. Posten följer linjen. Ännu ett kungligt frimärke. Nästa år är det också 350 år sedan riksdagen antog Tryckfrihetsförordningen, och införde inte bara tryckfrihet utan också offentlighetsprincipen. Ett av de stora stegen på vägen till det fria samhället i Sverige. En stor sak. Klarar posten ändå att hålla linjen?
Jovisst. Jag har fått skriftligt svar. Det blir inget frimärke för denna historiska grundlag eller dess främsta upphovsman, prästen och riksdagsmannen Anders Chydenius. Förslaget har varit uppe i något som heter PostNords frimärksråd. Beslut: Inget frimärke.
Javisst, detta är linjen. Posten har klarat att följa den länge, med förhållandevis få avsteg. Aldrig någonsin har ett svenskt frimärke getts ut till minne av att rösträtten blev lika, oavsett inkomst och förmögenhet. Posten har aldrig gett ut något frimärke till minne av att tryckfriheten infördes 1766, återinfördes 1809-10 och gavs ett mycket starkare skydd 1949. Så sent som 1994 hyllade posten däremot Karl XIV Johan, som med indragningsmakten bekämpade tryckfriheten.
Framför allt har posten upprepade gånger, senast 1991, 1997 och 2006, hyllat Gustav III, som avskaffade Anders Chydenius tryckfrihet och gjorde riksdagen till en maktlös skugga.
Likaväl som Riksbanken skaffat sig en kultursyn där Selma Lagerlöf och Linné blir uteslutna har posten en mycket tydligt uppvisad historiesyn. Demokratin och den politiska friheten nedvärderas systematiskt av posten. Men det kungliga lyfts fram, ihärdigt och konsekvent.
Så som väntat håller posten på denna linje, och då blir det inget frimärke för tryckfriheten.