Det är en god sammanfattning av vad liberal skattepolitik betyder i praktiken. Motsatsen är tydlig gentemot hur skattesystemet ser ut i många länder.
Lägre skattesatser, på bredare bas, var huvudlinjen i den stora skattereformen för cirka 25 år sedan. Skattesatserna i inkomstskatt, bolagsskatt och moms sänktes, mängder av undantag och kryphål togs bort, skatter på energi och miljö höjdes. Skattebasen blev större när många undantag och förmånliga särregler togs bort. Lägre skattesatser på den breddade basen kunde ge samma skatteintäkt som förut, men med betydligt mindre störningar och snedvridningar i ekonomin.
Reformen för 25 år sedan var mycket omfattande, men den var aldrig fullständig och konsekvent. En del var inte politiskt möjligt, en del annat mötte tekniska svårigheter. Reformen lade ändå mycket av grunden för Sveriges väg upp ur de tidigare svåra ekonomiska problemen.
Sedan har jobbskatteavdragen blivit en utbyggnad. De innebar en ytterligare sänkning av marginalskatteeffekten på arbete, så att den i praktiken för många blir lägre än kommunalskattesatsen. Men annat har dragit åt motsatt håll. Det ena intresset efter det andra har fått igenom nya undantag och förmåner. Det har urholkat en del skattebaser. Andra sidan av detta är att varje utgiftsnivå hos staten motsvaras av högre skattesatser än nödvändigt.
Bank- och finanssektorn har aldrig varit med momssystemet. Sektorn har gynnats och gynnas än, jämfört med industri, handel och de flesta andra servicenäringar. Så utredningen som lades fram i går, om att väga upp finanssektorns skatteförmån genom något annat än moms, har en högst naturlig förklaring. Redan förre finansministern Anders Borg (M) talade ibland om behovet att ta itu med just den här snedvridningen.
Vad som sedan är lämpligt och möjligt att göra kommer säkert att debatteras flitigt, nu när utredningen finns. Men ett par saker ska man i vart fall inte glömma bort.
För det första: Bankernas särbehandling har effekt som en subvention, den snedvrider samhällsekonomin och leder till tyngre skattebörda eller mindre utgiftsutrymme på annat håll.
För det andra: Den stora skattereformen behöver följas upp, återupprättas och kompletteras. Skattesatser bör bli mer enhetliga, kryphål stängas och undantag tas bort. Då behöver en rad frågor tas tillsammans, i ett eller flera större paket. Då kan helheten bli en stimulans för jobb och välfärd. En tämligen bred politisk enighet kan neutralisera klagokörerna från snäva sektors- och gruppintressen.
Förslag lite här och där som skrapar in mer pengar till staten, och som inte samordnas i en bredare reform, kan kortsiktigt lösa budgetfrågor i finansdepartementet. De kan även fresta oppositionen att punktvis säga nej och slå följe med sådana som har närsynta intressen i att bevara samhällsekonomiskt ofördelaktiga specialregler.
Beskattningen av banksektorn hör ihop med en bredare reform av bolagsbeskattningen. Men regeringen och den seriösa oppositionen verkar skygga för att sätta sig tillsammans och få ihop en eller flera mer ambitiösa skattereformer. Ju längre de håller på så, ju större är risken att skattesystemet blir mer snedvridande.