Det har kört fast på grund av ömsesidig misstro, regleringar och klientelpolitik. Konkurrenskraft och effektiv offentlig sektor har länge försummats.
Två huvudvägar ur nuvarande situation stod mot varandra i presidentvalet, som i tredje vändan avgjordes i söndags. Först efter nästa parlamentsval kan det verkliga vägvalet inträffa. Men kandidaterna i söndags representerade i hög grad de sätt som koalitioner för förändring kan byggas på i det landet – åt diametralt motsatta håll.
Alexander van der Bellen ökade sitt övertag från valet i somras som överklagades och fick tas om efter tekniskt schabbel. Då var marginalen 0,6 procent. Nu blev den hela 7,6 procentenheter (då alla poströsterna var räknade). I majoriteten bakom honom finns både borgerliga och vänstersinnade Europavänner, liberalt inriktade reformvänner och socialdemokrater. De gröna, där ekonomen van der Bellen en gång var gruppledare, hör i Österrike naturligt hemma i det sällskapet.
Norbert Hofer som förlorade, är en högerradikal akademiker, i Jörg Haiders efterföljd. Som många andra i österrikisk och annan västeuropeisk högerradikalism kommer han ur miljöer där värderingar från tidigare högerextremism övervintrat. Han och partiet FPÖ är motståndare till EU-samarbetet och representerar liksom Ungerns härskare Viktor Orbán en aversion mot den demokratins värdegemenskap som sedan mer än 65 år varit grunden för Västeuropas frihet och för samarbetet över Nordatlanten. I Österrike har denna högerriktning inte bara samlat antiliberala borgerliga utan även knäckt socialdemokraternas ställning bland manliga arbetarväljare i privat sektor. Det är viss likhet med den Trumpska kampanjen: Agitation mot konkurrens, frihandel och invandrare. Men en politik som i hög grad vinklas för konservatism och för antiliberala grupperingar inom ett högerborgerligt etablissemang.
Ett halvårs betänketid för väljarna samlade fler bakom van der Bellen, som alltså är grön men har föga likhet med flertalet av de språkrör som svenska MP haft. Det är tydligt att en del borgerliga väljare när det blev allvar röstade nej till Hofers EU-motstånd och till hans uppenbara sympatier för Vladimir Putin, Orbáns auktoritära antiliberalism samt serbiska extremnationalister. Allt detta är typiskt för Hofers parti och går igen på fler håll i europeisk ytterhöger. Även SD röstade ihop med FPÖ för Putinlinjen, då EU-parlamentet voterade om det viktiga Ukrainaavtalet.
Högerradikala FPÖ:s maktstrategi har varit att överflygla kristdemokraterna, som blivit djupt splittrade och haft en ledning där många inte förmått ta ställning. Sedan skulle man bli dominerande i en regering med antingen kuschade kristdemokrater eller protektionistiska fackföreningsmän som svagare partner. En klar merpart av dem som i första vändan röstade kristdemokratiskt har dock nu röstat för Europa och för en liberal borgerlighet som stod bakom van de Bellen.
Det motsatta regeringsprojektet – koalition för en reformpolitik, byggd kring något av de båda tidigare regeringspartierna, kring liberaler i olika partier och de gröna – har med utgången i presidentvalet fått mer av trovärdighet. Men då gäller det inte bara att väljarna samlas, utan att de partier som kan visa på en frihetlig och demokratisk väg går in för uppgiften och anstränger sig att samarbeta.