Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern invände mot att Sverigedemokraterna hade bjudits in. Callhammar fick backa och dra tillbaka sin inbjudan till SD som på sitt typiska vis gjorde spektakel av saken.
Några SD-politiker gick till förvaltningen där de hade ett meningsutbyte med Callhammar som de filmade och lade ut på partiets hemsida.
Filmen är en parodi på en tv-klyscha. När allt som finns att säga har sagts väntar sverigedemokraterna ut Callhammar tills hon måste gå in i huset. Dörren stängs och zoomas in, varefter filmaren yttrar: "Det är bra, nu har vi vår film".
Sett till sak har SD ingen poäng. De fem övriga oppositionspartierna har en närmare relation med varandra än vad de har med SD. Dit hör en valteknisk samverkan som SD inte är en del av. Och om tre av dessa fem partier vill träffas utan det sjätte, bör frågan ses som utagerad.
Varför V, MP och C inte ville ha med SD är inte helt klart. Kanske ville de utbyta information med varandra som de inte ville att SD skulle höra. Kanske ville de bara inte sitta i samma rum som SD-politiker.
Men orsaken kvittar för principfrågan. Att ha eller inte ha med ett parti vid ett informellt möte är en del av det politiska samspelet. För det är vad mötet på samhällsbyggnadsförvaltningen var – informellt. Det var inte en del av en kommunal beslutsprocess.
Därför är Ewa Callhammars sätt att bemöta kritiken från SD egendomligt. "Och du tycker att det här är demokratiskt", frågar SD-aren henne där utanför förvaltningen. "Nej, jag tycker inte det", svarar Callhammar.
Det där behöver hon förklara lite närmare.
Däremot var Callhammars erbjudande att ordna ett möte för SD på förvaltningen utmärkt. Om SD är så ivriga om att förhöra sig närmare om byggande, trafik, miljö och så vidare går det bra att träffa tjänstemännen på egen hand.
Men sådant brukar vara av underordnad betydelse för SD. Nu har de sin film. Offerkoftan är på. Och det är väl det viktiga.