Argument mot: "Skolan får aldrig bli en förlängning av föräldrarnas kulturella och religiösa uppfattningar – den svenska skolan ska vara en fristad från just detta."
Nej, detta är inte ett meningsutbyte mellan två opponenter. Båda citaten kommer från Jan Björklund (L). Det första är från 2013 då Björklund som utbildningsminister ville ha en lagändring som skulle garantera att skolor fick hålla skolavslutning i kyrkan.
Det andra citatet är från gårdagens artikel på DN Debatt, undertecknad av Björklund och tre partikamrater. De vill ha stopp för nya friskolor som vilar på konfessionell grund och inte tillåta att de befintliga utökar antalet elever.
Frågorna från 2013 respektive 2016 är förvisso olika men de kokar båda ner till några principer som Jan Björklund hanterar lite som det passar honom. Å ena sidan ska skolan vara en fristad från kulturella och religiösa uppfattningar. Å andra sidan ska kulturella och religiösa uppfattningar inte bara vara tillåtna. Skolor ska aktivt vårda dessa.
Nyckelorden är Björklunds "vi" och "vårt kulturarv". "Vi" är aldrig problematiska eller missanpassade. Och självklart behövs det ingen fristad från "vårt kulturarv". Problemen finns hos "dom".
Liberalerna pekar visserligen på konkreta problem som hederskultur och patriarkala normer. Men i stället för att angripa dem specifikt väljer partiet att misstänkliggöra hela kulturer och trossamfund – som dock inte nämns vid namn – för att landa i en kollektiv bestraffning. Och det hela vilar på principer som tillämpas godtyckligt.
Sådant beteende från inflytelserika politiker är, om något, ett skäl för religiösa minoriteter att se med misstänksamhet på majoritetssamhällets utbildningsinstitutioner och söka egna vägar i och runt systemet.
Den svenska organiserade liberalismen växte fram bland annat ur kampen för människors rätt att vara religiöst avvikande. Nu väljer det liberala partiet att överge en viktig del av sin idétradition.