De rimliga svaren från samhället är uttjatade och banala, men det finns inga andra: Att var och en, i största möjliga utsträckning, fortsätter att leva sitt liv som vanligt. Att stater vidtar åtgärder för att stoppa terrorister, utan långtgående frihetsinskränkningar för övriga medborgare. Att vi inser att det inte finns något heltäckande skydd mot terrorn och drar de fulla slutsatserna av det. Det innebär att vi tar smällarna med fattning, utan att panikartat leta efter syndabockar och ropa efter statlig totalkontroll.
I Turkiet är utgångspunkten lite speciell. Recep Tayyip Erdogans regim har under de senaste åren tagit några snabba kliv i auktoritär riktning. Turkiets utmaning nu är att inte förvandlas till en fullfjädrad polisstat, med anti-terrorkamp som täckmantel.
Men även demokratier behöver hitta rätt balanspunkt mellan effektiv brottsbekämpning och frihetsinskränkningar.
När det gäller flygplatssäkerhet sneglar många på den israeliska. Ben Gurion Internationella flygplats i Tel Aviv har inte upplevt ett terrorangrepp sedan 1972. Dess säkerhet sköts av den israeliska staten, inte av inhyrda företag. Fordon stoppas och söks igenom på behörigt avstånd från flygplatsen och i övrigt bygger kontrollen till stor del på underrättelsearbete, observationer och direktkontakt med passagerare. Alla resenärer blir helt enkelt utstirrade och kontrollpratade.
Och så finns där ett kontroversiellt inslag: Profilering utifrån bland annat etnicitet och religion. Araber och muslimer riskerar att utsättas för särskilda kontroller, enbart på grund av sitt ursprung och tro.
Sådant accepteras inte av europeiska demokratier. Men kanske kan vi åtminstone plocka ut något ur den israeliska handboken.
Sedan är det en fråga om resurser och acceptans av olägenheter i samband med kontroller. Ben Gurion-flygplatsen är mindre än Arlanda och fyra till fem gånger mindre än de största europeiska flygplatserna i Frankfurt, Paris och London.
När allt kommer omkring får inte säkerhetsarrangemangen bli till ett allvarligt hinder i resandet. Det vore också att låta terrorn sätta dagordningen.