För den svenska politiker som vill låta kraftfull i en högaktuell fråga, utan att ta någon som helst politisk risk, är det här ett tacksamt tema. Gemensamt ansvar har fin klang. Skulden för oförmågan till detta ansvarstagande placeras utanför Sveriges gränser. Med andra ord: "Där är problemet! Inte här. Där." Vattentätt.
I alla fall tills vidare. För snart måste även svenska politiker upp till bevis då det fluffiga gemensamhetspratet ska fyllas med ett innehåll. Hur ska EU-politiken på området se ut?
Förra veckan presenterade EU-kommissionen en skiss till ny asylpolitik. Det är ett svagt dokument. På punkt efter punkt missar Kommissionen målet och utelämnar viktiga åtgärder.
Problemet är väl känt. Avsaknad av säkra resvägar till Europa för asylsökande har gjort att de tagit sig in på egen hand. Av alla de dåliga havsrutterna har de kortaste och därmed minst farliga lett till EU:s gränsländer Grekland och Italien. De har inte klarat av att ta emot det antalet människor på ett bra sätt och har inte fått någon hjälp från övriga EU. Därför har Grekland och Italien låtit bli att registrera asylsökande utan låtit dem resa vidare i Europa.
När land efter land norröver har sagt att de inte kan eller vill ta emot så många asylsökande stängdes gräns efter gräns. Till slut täpptes även den främsta inresevägen till EU i och med EU:s avtal med Turkiet. Sammantaget innebär det att den europeiska asylrätten till stor del har avvecklats.
Det enda sättet att upprätta en någorlunda anständig asylpolitik är 1) öppna säkra resvägar för asylsökande och 2) få på plats en permanent omfördelning av asylsökande mellan EU:s medlemsländer. Alla som rest in utan visum och vill söka asyl registreras då vid ankomst och förs skyndsamt till ett EU-land där de får sin ansökan prövad. Utan dessa steg kommer ingenting att förändras och alla andra diskussioner om gemensam asylpolitik förblir meningslösa.
Men det är just vad EU-kommissionen nu ägnar sig åt. Exempelvis föreslår man straff – nej till asyl – för asylsökande som vägrar lämna in sin ansökan i första EU-land som de kommer till.
Det är bakvänt. Många asylsökande undviker att söka asyl i Grekland och Italien. Men vad de har velat har inte varit relevant när Grekland och Italien gjort sitt bästa för att de som hade kommit skulle resa vidare. När dessa människor så anlänt till Tyskland, Danmark eller Sverige har deras fingeravtryck inte funnits i EU:s databas. Därmed har det inte funnits några rättsligt bindande bevis för att de hade passerat Italien, Grekland eller något annat land på vägen.
Det enda som garanterar att fingeravtrycken finns i databasen är punkt två ovan. För att antalet asylsökande inte ska bli fullt så många i gränsländerna och för att färre ska drunkna i havet behövs även punkt ett.
Det kräver politisk vilja i medlemsländerna, att fler stater aktivt tar emot fler flyktingar. Här hade Sverige kunnat vara en moralisk auktoritet om vi inte just hade antagit en asyllag som hör till Europas mest restriktiva.