Sysselsättningsgraden hos gruppen utlandsfödda ställs mot den hos inrikes födda. Skillnaden är det så kallade sysselsättningsgapet som är mycket stort i Sverige jämfört med andra OECD-länder.
Men det som mäts är alltså inte sysselsättningen i invandrargruppen som sådan, utan hur hög den är i relation till de svenskföddas. Det betyder att ett land som har lägre sysselsättningsgrad bland utrikes födda än Sverige hamnar bättre i tabellen tack vare att de inrikes födda i det landet har lägre sysselsättning än de inrikes födda hos oss.
Så kan man mäta eftersom problemet definieras i termer av "integration" – ett begrepp som driver fram ett relativt förhållningssätt. Hur pass lik är grupp A gruppen B vad gäller levnadsförhållanden, sysselsättning med mera?
Sådana mått kan ha sitt värde. Som Joakim Ruist, nationalekonom vid Göteborgs universitet, skriver i en bloggpost, kan sysselsättningsgraden för inrikes födda ses som ett mått på sysselsättningspotentialen (Ruist kallar det "integrationspotentialen").
Men ensidigt fokus på sysselsättningsgapet gör att andra viktiga frågor inte blir ställda. Exempelvis: I vilket land har en invandrare störst chans till jobb? För om man ställer frågan så placerar sig Sverige inte sist utan i mitten av tabellen. Eller så här: I vilket land har en flykting störst chans till jobb? Här hamnar Sverige i den övre halvan.
De frågorna, med ett tydligare individperspektiv, borde vara mycket viktiga för alla som har åtminstone ett stänk av liberalism i sin värderingspalett.
Intressant är att samma personer, företrädesvis på högerkanten, som är starkt kritiska till relativa mått i andra frågor, exempelvis i debatten om fattigdom generellt, ser sysselsättningsgapet som det främsta för att inte säga det enda relevanta måttet på invandrares etablering i Sverige.
Men inte heller vid denna gap-jämförelse används relevanta variabler. Gruppen utrikes födda ser olika ut i olika länder. Det är fel att jämföra arbetsinvandrare som flyttar till ett jobb med flyktingar som många gånger börjar från noll i det nya landet.
En jämförelse av invandrare kategori för kategori mellan länderna låter sig inte göras eftersom relevant data saknas. Joakim Ruist gör dock en analys så gott det går. Han undersöker om det finns korrelation mellan å ena sidan storleken på sysselsättningsgapet mellan infödda och utomeuropeiskt (ej EU 27) födda och å andra sidan andelen nyanlända (senaste tio åren) flyktingar i denna grupp.
Ruist finner en mycket stark korrelation mellan många nyanlända flyktingar och stort sysselsättningsgap. Och Sverige är långt ifrån sämst av de 14 EU-länder plus Norge som han tittar på. Det man ser tydligt är i stället att Belgien, Nederländerna och Danmark är sämst, med ett nästan lika stort sysselsättningsgap som Sverige men betydligt färre nyanlända flyktingar.
Så kan man också räkna.