För att åstadkomma det hade han behövt lägga grunden under den sista debatten de två kandidaterna emellan, som ägde rum natten till i dag svensk tid.
Så blev det inte. Trump inledde de 90 minuterna skapligt. Han höll sig lugn och höll fokus på sakfrågorna – vapenlagstiftning, abort, invandring. Men efter en halvtimme brast det för honom och han återgick till att vara sitt vanliga jag.
Han avvisade uppgifterna att Ryssland ligger bakom dataintrången hos Demokratiska partiet, trots att till och med utfrågaren påpekade att bevisen för det är överväldigande. Han undvek noga att kritisera de ryska terrorbombningarna i Syrien. Han hävdade att de kvinnor som har trätt fram och anklagat honom för tafsande inte bara ljuger utan gör det på uppdrag av Clintonkampanjen.
När Clinton hade ordet stack han in små kommentarer. Under hennes utläggning om pensioner och skatter väste han "Such a nasty woman" – "En sån otäck kvinna".
Men den allvarligaste dikeskörningen åstadkom Trump när han fick frågan om han vid en valförlust kommer att acceptera utgången. Bakgrunden är att hans prat på senare tid om att valet kan vara riggat. Trumps svar, som han senare upprepade, var: "Jag kommer att titta på det då".
Han kryddade det hela med en utläggning om att medierna är oärliga, korrupta och förgiftar väljarnas sinnen, att miljoner personer är registrerade som väljare men inte borde vara det och att Clinton är en brottsling som inte borde ha tillåtits ställa upp i valet.
Den som vill bemöta Trump seriöst kan svara att Republikanerna, hans eget parti, kontrollerar de lagstiftande församlingarna och därmed valprocessen i praktiskt taget alla de delstater där valet avgörs.
Sådana argument biter dock inte på konspirationsteoretiker. Trumps prat om valfusk visar bara att de tankefigurer om samhällskonspiration, som utgör grunden för hans framgång, inte kommer att försvinna med hans valförlust. De kommer att plåga amerikansk politik under lång tid framöver.