Båda kallar sig utan omsvep liberala och är fullvärdiga medlemmar i internationella liberala paraplyorganisationer som Liberala internationalen.
Men vilket parti av de två är mest liberalt? Denna halvt skämtsamma fråga försökte jag och förra Cuf-ordföranden Hanna Wagenius reda ut hos Nordegren och Epstein i P1 i måndags, med anledning av Folkpartiets namnbyte.
För mig är frågan flerbottnad. Folkpartiet/Liberalerna har ett rikt liberalt arv som det centerparti som relativt nyligen hittat liberalismen saknar. Det har betydelse för mer än högtidstalen. En lång historia att falla tillbaka på innebär erfarenhet, trygghet, säkerhet, politisk bredd.
Därutöver finns det en skillnad i politisk kultur mellan partierna där folkpartisterna – tyvärr finns det tills vidare inget bättre namn som betecknar medlemmar i detta parti – traditionellt har satt en ära i att ha koll på detaljerna. Policynördar har alltid haft hög status i Folkpartiet/Liberalerna.
Skillnaden märks. Ett exempel: Frihetsbegreppet i Jan Björklunds tal på landsmötet täckte in sådant som vikten av att riva hinder och skapa möjligheter för funktionshindrade. Detta finns även i Centerns programdokument. Men det lyfts sällan fram på den nivån, ur det frihetsperspektivet och fylls med den ideologiska laddningen.
Den centerpartistiska liberalismen är smalare, med slagsida mot näringslivsfrågor och utan en historia av liberala principer på området. Det ger slarv och gör att Centern gärna gör sig till en sorts företrädare för företagarorganisationer och skatteavdragslobby.
Ett exempel är Centerpartiets förslag på skattegynnat bosparkonto. I praktiken ger det skattearbitrage – pengar kan lånas och slussas genom bosparkontot för att inkassera skattelättnad – alternativt att redan existerande kapital placeras där. Resultatet är att de som redan har kapital gynnas på andra skattebetalares bekostnad. Ren överklasspolitik.
Hos Folkpartiet/Liberalerna skulle detta aldrig kunna passera. I Centern lanseras det på partiledarnivå.
Men – centerpartisterna har på senare år hittat rätt i de allra mest centrala liberala frågorna på ett sätt som folkpartister inte har gjort. Medan Folkpartiet 2004 vinglade i frågan om övergångsregler för nya EU-medborgare stod Centern fast för den fria rörligheten. Centerpartiet var även bättre på att säga stopp och belägg när diverse förslag om att utvidga polisens tvångsmedel lanserades för tio år sedan.
Och medan Folkpartiet/Liberalerna i viss mån anpassar sig till tidsandan i fråga om flyktingar har Centern åtminstone fram tills nu inte svajat. Det är viktigt.