Förslag om detta förbereds nu av regeringens särskilda utredare, Malmös tidigare kommunalråd Ilmar Reepalu (S).
Utredningens slutrapport presenteras 1 november men huvudförslaget har redan läckt ut. Häromdagen berättade SVT att vinstutdelningen föreslås begränsas till sju eller åtta procent av insatt kapital plus inflation eller statslåneränta.
Reepalu ska ha låtit en forskare i företagsekonomi räkna ut hur hög utdelningen måste tillåtas vara för att investerare inte ska dra sig undan, samtidigt som "övervinster" stoppas. Efter att ha modellerat fram en imitation av marknaden ska forskaren alltså ha landat på sju-åtta procent.
Detta är inte fullt så radikalt som bland andra Vänsterpartiet har förespråkat. Partiet vill få bort alla kommersiella intressen från den offentliga sektorn.
Förslaget är dock dumt nog. Utgångspunkten är att övervinster är ett problem. Men det är i praktiken omöjligt att bestämma vad som är övervinst i det här sammanhanget. Med i ekvationen måste också finnas de investeringar som dessa företag gör i verksamheten, och värdet av att de, till skillnad mot offentliga huvudmän, aldrig gör av med fler skattekronor än vad som finns i budgeten.
Om det är kvaliteten politikerna oroar sig för är det bättre att jobba med bättre kvalitetskrav i stället för att angripa skol-, vård- och omsorgsföretagens ekonomi.
Tyvärr har de partier som är emot sådana vinstbegränsningar varit för defensiva. De tror att regeringen har väljarna med sig. Och det har den när frågan ställs utan att man påpekar konsekvenserna. I den finns ju en outtalad misstanke om att någon orättfärdigt skor sig på elevers och patienters bekostnad.
Därför är det bättre att angripa frågan utifrån människors faktiska upplevelser av de privata alternativen och av mångfalden av utförare. Är det bra att det finns två välfungerande vårdcentraler i Flen, i stället för en halvdan som före den fria etableringen? Om man är nöjd har inget gått sönder och då behöver inget lagas.