Margot Wallström (S) läste upp utrikesdeklarationen och deltog i replikskiften när andra partiers företrädare tog replik på hennes anförande. Men det var också hela hennes insats i debatten. Resten av tiden satt hon på sin plats i kammaren, utan att ta en enda replik. Inte ens när hon blev direkt kritiserad tog hon till orda.
I stället fick regeringskoalitionen företrädas av Valter Mutt. Han är Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson men står i opposition till såväl regeringen som sitt eget parti i utrikespolitiken – i den mån MP har en utrikespolitisk linje.
Debatten dominerades annars av de säkerhetspolitiska frågorna. Skrivningen om alliansfriheten är skarpare i årets utrikesdeklaration jämfört med förra årets. Då fanns meningen "Sverige är inte med i någon militär allians" mitt i ett resonemang som handlade om hur vårt land bygger sin säkerhet tillsammans med andra stater.
Med det lämnade regeringen öppet mål. Inte ens språkligt lyckades man få in alliansfriheten i den svenska säkerhetsdoktrinen.
I år har det ändrats. Nu heter det liksom i regeringsförklaringen att "Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa."
Men de oppositionspolitiker som i sina repliker försökte få precisering frågade förgäves. Wallström talade om "200 år av fred" och det enda argumentet mot Nato-medlemskap var att politiska signaler i den riktningen skapar oro och osäkerhet i vår omvärld.
Så ser regeringen linje i Nato-frågan ut. Den är defensiv, bakåtblickande och utan argumentation för alliansfriheten som sådan.
Och så noterade jag en positiv sak: Utrikesdeklarationens formulering om den ryska aggressionen mot Ukraina har skärpts. Nu talas det om "Rysslands […] militära närvaro i östra Ukraina" vilket är ett annat sätt att säga att delar av östra Ukraina är under rysk ockupation.
Så tydligt har Sverige inte uttryckt det tidigare i ett officiellt dokument av det här slaget. Det är viktigt när många i omvärlden har vänt bort blicken från det rysk-ukrainska kriget.