Få frågor har skapat lika mycket intern borgerlig debatt som tiggerifrågan. Den lockar fram det sämsta hos statskonservativa som tycker att staten har rätt att uppfostra oss.
Borgerligheten är inte alltid överens. Under alliansåren har mycket handlat om att fokusera på politiken, styra landet och hålla ihop, oavsett om man var konservativ kristdemokrat eller socialliberal centerpartist. När de borgerliga partierna nu går in i en ny period i opposition, kan det därför vara nyttigt med en intern debatt. Det är inte säkert att alla som tillhör högern har samma åsikter om hur ett gott samhälle ska se ut och olikheter kan vara nyttiga.
En artikel av den i sociala frågor konservative skribenten Patrik Engellau, publicerad på "Det goda samhället", väckte nyligen uppmärksamhet, då han konstaterar att frågan om tiggande EU-migranter är enkel och att tiggarna genom sina handlingar försämrar samhällets arbetsmoral. Vi är nog många som anser att tiggerifrågan är långt ifrån enkel.
Särskilt reagerade jag på Engellaus oroande tendens att lyfta fram samhället och staten som överordnad individens självständighet. Att inte jobba är fel, oavsett om du försöker tvinga någon annan att försörja dig eller inte. Även den som drar sig undan både rättigheter och skyldigheter i samhället ska straffas för själva motviljan att ingå i kollektivet och styras av staten, tycks Engellau mena.
Splittringen går ofta mellan liberaler och statskonservativa. Vi är överens om att staten inte ska bestämma hur vi ska leva våra liv. Däremot tycks denna sunda skepsis inte finnas där när det kommer till den i grunden uppfostrande syn som de statskonservativa har på tiggeri. Det är en tillbakagång till den gamla tanken att individens liv inte tillhör individen.
Ett område där denna tanke tillämpades var just frågan om huruvida en person hade rätt att "driva omkring" och inte jobba. Lösdriverilagstiftningen fanns kvar till 1965 och innebar helt enkelt att man kunde bli arresterad om man inte hade ett godkänt jobb.
För mig har lösdriverilagen, tillsammans med andra försök att socialt kontrollera människor, alltid varit något av det absolut sämsta med det socialistiska folkhemmet. Hur staten tyckte sig ha rätt att bestämma över människors sociala liv, deras inkomst och sysselsättning.
Därför blev jag förvånad och beklämd över att läsa ett konservativt försvar av det samhället, i det här fallet genom lösdriverilagen. Den var nyttig, ansåg skribenten. Den fostrade folket.
Låt mig därför vara mycket tydlig med hur min form av borgerlighet, min liberalism, ser ut: I min liberalism har staten aldrig rätt att uppfostra mig. Den ska lämna mig i fred. I gengäld kommer jag inte att kräva någonting tillbaka.
Det är bättre att styra över sig själv i helvetet än att tjäna i himlen.
Hanna Marie Björklund är liberal skribent och fristående krönikör.