Bland dem fanns Lasse som till följd av ett hjärtfel gick bort när han var sex, Signe som avled i tuberkulos vid 13 års ålder, samt Angentyr som drunknade som 20-åring. På min pappas sida av släkten miste min farfar flera av sina vänner och bekanta i Fortsättningskriget.
Sedan dess har mycket hänt. Samhället har utvecklats, liksom vården och olika typer av vacciner. Inga nya krig har uppkommit i vår del av världen. Säkerhetstänkandet har förbättrats – flytvästar och bilbälten används av de allra flesta, för att nämna några exempel. Vi har tack och lov kommit allt längre ifrån den grymma orättvisa som en för tidig död innebär.
Fast helt och fullt går det såklart inte att skydda sig. Oberoende av hur mycket vi anstränger oss kommer en del människor aldrig att få bli vuxna. Såsom Marcus – mina föräldrars första barn. Han dog i samband med en operation när han endast var tre månader gammal.
I dag är min mormor 88, men hennes röst brister fortfarande när hon pratar om sina för tidigt framlidna syskon. Själv minns jag hur jag i kanske sjuårsåldern ofta bläddrade i min storebrors fotoalbum och föreställde mig hur bra allting skulle ha varit om han bara fått leva. Hur vi skulle ha lekt, hur han skulle ha lärt mig saker och hur han skulle ha skyddat mig från elaka, äldre killar. När jag efter ett tag vände upp sista bladet i albumet och möttes av den där hemska dödsannonsen brast jag varje gång ut i hysterisk gråt.
Givetvis är det så att döden känns mer ju närmare den kommer en. Samtidigt måste det finnas en anständighetens gräns för hur likgiltiga vi kan tillåta oss att bli inför när "någon okänd" dör "där borta".
Ändå fortsätter vi i det säkra, högutvecklade och demokratiska Europa att underlåta att rädda liv och erbjuda människor en trygg framtid, trots att vi skulle ha förmågan att göra det. Vi fortsätter att bygga murar och bråka om vem som har gjort för mycket respektive för lite, i stället för att agera.
Bilderna på den treåriga, syriska pojken Alan Kurdi, som i september drunknade och sköljdes upp på en Medelhavsstrand skakade tillfälligt om oss. Men passiviteten har sedan dess bestått. Inga lagliga vägar in i EU har skapats, allt för många länder tittar av ohejdad vana bort och väljer att göra så lite som möjligt.
Alan Kurdi var samtidigt inget undantag, barn och deras familjer slukas fortfarande av vågorna på den farliga resa mot ett liv i trygghet som vi, genom våra förhatliga system, tvingar ut dem på.
Det är faktiskt just det här som allting handlar om – inte om volymer, kostnader eller föreställda systemkollapser. Det är någons barn, bror eller syster som riskerar att dö om inte vi tar vårt humanitära ansvar.