För några veckor skrev jag om mina och min sambos funderingar på att köpa bil – allra helst en så kallad supermiljöbil, i form av en laddhybrid. Nu har vi slagit till, men något vidare grönt val gjorde vi i slutändan inte. Hur landade vi då där?
Supermiljöbilens fördelar är visserligen flera. Ingen bränsleförbrukning på alla kortare sträckor, noll kronor i fordonsskatt, en statlig premie på 40 000 kronor som erhålls vid köp av en ny sådan, bättre miljösamvete.
Samtidigt kostar dessa bilar ofta mellan 100 000 och 150 000 kronor mer än ett motsvarande bensin- eller dieseldrivet fordon, till följd av dyr batteriteknik och höga utvecklingskostnader. Differensen kommer säkerligen att sjunka över tid – men just nu är det på den nivån det ligger.
Det avgörande slaget för oss blev dock budskapet från vår bostadsrättsförening om att det inte är tillåtet att ladda elbilar i det gemensamma garaget. Inget system finns nämligen på plats för att kunna fakturera för elförbrukningen.
Med andra ord är elbilen inte riktigt framme än. I vårt fall, och gissningsvis även i många andras, såg ägandet av en sådan ut att bli lite för dyrt och lite för omständligt.
Så nu sitter vi alltså där med en gammal, hederlig "bensinkärra", som i dagsläget belastas med en årlig fordonsskatt på omkring 800 kronor. Hur denna skatt utvecklas framöver samt hur bensinpriset rör sig är två avgörande faktorer för hur dyrt vårt bilägande kommer att bli.
Betyder det då att jag nu har bytt sida? Att jag jublade när Expressens sajt "Dina pengar" nyligen utropade: "Nu kan höstens bensinfest börja"? Nej.
Jag anser fortfarande att nedsmutsarna bör betala för sig och att regeringens bensinskattehöjning om 48 öre per liter bensin är fullt rimlig. Dessutom är det ju faktiskt så att bensinpriset, till följd av ett allt lägre världsmarknadspris på olja, 2012 började sjunka. I dag är bensinen väl över en krona billigare jämfört med då.
Frågan är snarare om inte skatterna på drivmedel borde skärpas ytterligare och tillåtas bli det allenarådande styrmedlet för att på sikt skapa en fossilfri bilpark. Det skulle ge upphov till ett system som är tydligt och enkelt att administrera. Bonusar, såsom supermiljöbilspremien, är betydligt krångligare och medför i vissa fall orättvisa effekter. Exempelvis är en laddhybrid som ofta körs längre sträckor, och där elen således hinner ta slut, inte nödvändigtvis ett mer miljövänligt alternativ än ett rätt igenom fossildrivet fordon. Men alldeles oavsett körvanor kan en person som köper den förra kvittera ut 40 000 kronor från staten.
Jag är övertygad om att det över tid kommer att bli allt dyrare att äga och bruka helt fossildrivna fordon, medan mer miljövänliga alternativ stegvis tar över. Andrahandsvärdet på bensin- och dieselbilar kommer samtidigt att sjunka. Allt detta måste man som nybliven koldioxidmarodör vara beredd att tugga i sig.
Nåväl, jag är i alla fall glad att vi inte valde en bil av märket Volkswagen.