De så kallade pappamånaderna blir snart tre stycken. När frågan i veckan behandlades i riksdagens socialförsäkringsutskott stödde Folkpartiet och Vänsterpartiet regeringens förslag om en ytterligare sådan. Precis som de redan innan hade aviserat att de skulle göra.
Från och med januari 2016 kommer alltså 90 dagar i föräldraförsäkringen att reserveras för vardera föräldern och inte gå att överföra dem emellan. Det är en god idé för att öka jämställdheten.
Fortfarande är det nämligen så att kvinnor tar ut 75 procent av föräldradagarna. Kvinnor vabbar också mer och utför obetalt hemarbete i betydligt större utsträckning än män. Därtill är sjukskrivningstalen högre bland kvinnor – en rapport från Försäkringskassan visar att risken för sjukfrånvaro för just kvinnor ökar betydligt två år efter andra barnets födelse.
Slutligen tjänar kvinnor mindre än män – år 2014 hade kvinnor cirka 13 procent lägre genomsnittlig månadslön, enligt Medlingsinstitutet – samtidigt som de i högre grad jobbar deltid.
Bilden är tydlig. Män tar ännu inte tillräckligt stort ansvar för hem och familj, vilket får konsekvenser för kvinnor i form av såväl sämre löneutveckling och mindre ekonomisk frihet som ökade hälsorisker. Förlegade könsnormer och strukturer skapar hinder för jämställdhet och i slutändan individen.
En uppdaterad föräldraförsäkring är en liten men inte obetydligt del i att komma åt detta.
Att män i större utsträckning är hemma med barn och får chansen att utveckla mjuka och omvårdande sidor kan även, långsiktigt, innebära att mansrollen som helhet påverkas i positiv riktning.
Traditionell maskulinitet går hand i hand med en hel del destruktiva mönster. Detta syns bland annat i att våldsbrott i betydligt större utsträckning begås av män än kvinnor, att självmord är omkring tre gånger vanligare bland män och att en överandel män dör till följd av alkoholrelaterade sjukdomar och olyckor.
De som har invändningar mot en individualiserad föräldraförsäkring brukar framhålla att beslut om vem som ska vara ledig med barnet, och hur länge, fattas bäst hemma vid köksbordet. Att staten inte ska gå in och peta i familjerelationer. Men den logiken haltar.
För det första tvingar inte staten någon att vara ledig mot sin vilja, det är var och en fritt att avstå från de dagar med föräldrapenning som erbjuds. För det andra finns politiska syften vid utformningen av alla offentliga bidragssystem. Ökad jämställdhet är ett sådant.
Och varför skulle egentligen staten subventionera ett upprätthållande av ojämlika mönster som missgynnar så många av dess medborgare?