I en granskning från Sveriges Radios Vetenskapsradion sätts den så kallade kommunikologin under lupp. Det visar sig att 50 svenska kommuner under de senaste tre åren har köpt in tjänster för drygt tio miljoner kronor hos expertföretag inom dessa pseudovetenskapliga metoder. Annorlunda uttryckt: Det har shoppats humbug för skattemedel. Lyckligtvis finns varken Eskilstuna, Strängnäs eller Flen med på den lista som Vetenskapsradion har sammanställt.
Men vad är då kommunikologi? Jo, i korthet är det "ett slags lära inom utveckling och ledarskap som utlovar både högre intelligens, bättre hälsa och bättre kommunikation mellan människor", skriver Sveriges Radio. Grundarna till denna mirakelkur finns i Norge och heter Truls Fleiner och Jorun Sjöbakken. Dessa har konsekvent vägrat oberoende granskning av sina slutsatser och har inte publicerat några studier enligt gängse vetenskapligt förfarande.
Allt kläs dock i en språkdräkt som ska få tramset att framstå som just vetenskapligt. Så kallade neuromyter – spridda missuppfattningar om hjärnans funktionssätt – nyttjas flitigt. En metod som används inom kommunikologin är att låta adepterna långsamt krypa fram över golvet, eftersom det sägs vara bra för den mentala utvecklingen och gynna förmågan att ta olika typer av beslut. Ja, ni fattar.
Vetenskapsradion har intervjuat flera experter som alla är mycket kritiska till denna ovetenskapliga lära. En av dem är Mattias Lundberg, legitimerad psykolog och forskare vid Umeå universitet. Lundberg påpekar samtidigt att det inte är svårt att få något att framstå som effektfullt. Bara det faktum att människor känner sig sedda och hörda kan medföra att de upplever situationen som positiv, menar han.
Det kan givetvis också vara besvärligt för tjänstemän som beslutar om olika program för personalutveckling att skilja på vad som är beprövade och välfungerande metoder med stöd i forskningen och vad som är, just det, humbug. Men här behövs i så fall bättre rutiner och support – att slentrianmässigt kasta skattepengar på rena dumheter duger inte.
I januari 2015 blev det känt att Elöverkänsligas riksförbund årligen lyfter 1,7 miljoner kronor i statsbidrag. Detta trots att det saknas vetenskapliga belägg för att elöverkänslighet skulle existera, vilket såväl Världshälsoorganisationen som Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen fastslår.
Orsaken till att pengarna ändå betalas ut ligger i att en handikapporganisation inte behöver kunna visa upp en vedertagen diagnos för att få bidrag. Den måste endast finnas i minst tio län, ha minst 500 medlemmar, samt kunna klarlägga att problemen gör det svårt att hantera vardagen. Tydligt är därmed att bidragskriterierna måste ändras.
Åter till kommunikologin. Vetenskapsradions sammanställning visar att Norrköping är den kommun som har lagt mest pengar på sådan under de tre senaste åren, nämligen fyra miljoner kronor. Det behöver knappast ens påpekas att dessa medel kunde ha gjort betydligt mer nytta om de satsats på något annat än att lära medarbetarna krypa fram sina beslut.