Du köper något till mig som jag inte vill ha eller behöver, så köper jag något till dig, som du inte vill ha eller behöver. Sedan ler vi båda stort och spelar lite teater för att uttrycka vår "tacksamhet". Deal?
Ungefär så kan man med lite cynisk blick se på julklappsbytarritualen.
Men faktum är att köpfesten runt jul inte visar några tecken på att avta. Förutom själva klapparna tillkommer så klart maten – frossandet i skinka, köttbullar, aladåber och allt vad det nu heter. I dagarna släppte analysföretaget HUI Research sin prognos för årets julhandel. Totalt 75 miljarder kronor beräknas denna omsätta – en ökning med fem procent jämfört med i fjol.
Siffran är i princip omöjlig att greppa, om man inte heter Stefan Persson, vill säga. Att vi har en förkärlek för att under en viss tid på året inhandla gåvor till varandra står dock klart.
Personligen har jag, så länge jag kan minnas, haft lite svårt med julklappar. Förmodligen har det att göra med det orimligt dåliga samvete som jag känt inför de där sakerna som någon köpt till just mig, men som aldrig blivit använda. Exempelvis de blommiga kalsonger som min mormor gav mig en julafton, när jag kanske var tio, och som en putslustig släkting dagen efter uppmärksammade med ett "jaså, har du fått bögkalsonger?"
Det yttrandet skulle i sig kunna rättfärdiga en analys kring hur maskulinitets- och heteronormer reproduceras. Här nöjer jag mig dock med att konstatera att kalsongerna blev kvar i sin förpackning och att jag kände mig som en hemskt otacksam person varje gång jag fick syn på dem där de låg, längst in i garderoben.
Trots all min julklappsångest krävdes det flera år av intensivt lobbyarbete innan jag till sist lyckades avskaffa gåvotransaktionerna bland alla vuxna i min familj. Traditionens makt är ofta stor.
Nåväl, åter till de 75 miljarderna. För detaljhandeln utgör dessa givetvis ett välkommet tillskott. Att vi konsumerar är också viktigt för att få fart på ekonomin och jobbtillväxten. Samtidigt går det inte att komma ifrån att en så stor vilja att spendera bland medborgarna åtminstone antyder att vi inte har det så väldigt illa.
Expressen valde i tisdags att jämföra julhandelssiffran från HUI Research med Migrationsverkets beräknade kostnader för migration och integration. Enligt prognosen kommer de senare att 2016 fördubblas mot i år, för att då landa på 60,2 miljarder kronor – det vill säga 15 miljarder mindre än vad detaljhandeln väntas omsätta under december månad.
Det ger lite perspektiv i en tid då alarmismen ökar och budskapen om "systemkollapser" duggar tätt.
I veckan kom även OECD med en prognos över BNP-tillväxten i den svenska ekonomin. Denna förutspås bli god, omkring tre procent per år 2016 och 2017. För exempelvis euroområdet är motsvarande siffra just under två procent.
Visst är det så att ett stort flyktingmottagande är förenat med kortsiktiga kostnader, men mer än en liten buckla på välståndsgrafen lär dessa knappast utgöra. Tänk på det när ni julhandlar.