Det är inget fel med det. Vägen till välstånd går via människors arbete.
Däremot är det ett värderingsskifte.
Förr var målet att slippa arbeta. De gamla grekerna räknade arbete som slavgöra – vilket det ofta bokstavligen var – medan man på fritiden skulle ägna sig åt högre ting. På samma sätt var det självklart att de brittiska lorderna fokuserade på sällskapslivet och i Jane Austins romaner, där huvudpersonerna ofta befinner sig i skarven mellan överklass och medelklass, är höjden av förnedring just om någon i familjen tvingas ge sig ut på arbetsmarknaden.
I dag är det tvärtom. Arbete har sakta men säkert gått ifrån att klassas som ett nödvändigt ont till att bli en rättighet – och inte minst en möjlighet. Om Himmelriket förut förknippades med lata dagar, fria från krav, kantas vägen till Helvetet sedan några decennier tillbaka av arbetslöshet.
Nu har vi dragit det ett varv till. I dag springer medel- och överklassen allt snabbare i ekorrhjulen, medan sysslolöshet framför allt återfinns längre ner på samhällsstegen, vilket har fått sociologen Roland Paulsen att reagera. I det nya SVT-programmet "Idévärlden", som hade premiär i söndags, diskuterar han och programledaren Eric Schüldt initierat vad arbete är och Paulsen menar att vi har skapat påhittade jobb för påhittade behov.
Samtalet är utan tvekan intressant. Men lika säker som Paulsen är på att det finns låtsasjobb är jag på att alla jobb behövs. Framför allt för att behov är så pass svårdefinierade att samtliga arbeten ur en aspekt är både riktiga och konstruerade.
Innan datorer, internet och smarta telefoner fanns efterfrågades inte tekniken. Trots det fyller sakerna uppenbarligen ett tomrum och i dag är de svåra att klara sig utan.
Likaså är behovet av skidsemestrar, spa-upplevelser och solresor precis lika konstruerade som behovet av att gå på bio, spela fotboll och cykla. Sammantaget rätt trevliga saker, men givetvis inte reella behov i klass med mat, boende och medicin.
Trots det gillar vi att det tillverkas cyklar, fotbollsmål och flygplan. Vi vill att några ska jobba som spa-terapeuter, piloter, receptionister och skådespelare – vilket i sin tur höjer vår gemensamma standard. Dels för att det är pengar från den privata sektorn som finansierar välfärden. Dels för att många människor, på en stor arbetsmarknad med olika arbeten, leder till att uppgifter professionaliseras. Och ju fler som specialiserar sig, desto längre kan personerna nå inom sina områden, vilket exempelvis genererar bättre sjukvård och tryggare matförsörjning.
Som kronan på verket ökar möjligheten och sannolikheten för att arbetsplatsen blir ett ställe där människor kan förverkliga sig själva. Något som ligger helt i linje med en stor ny europeisk studie som visar att majoriteten inte anser att det viktigaste med arbetet är lönen, utan att det ger en mening i tillvaron.
På så sätt är både Socialdemokraterna och de borgerliga partierna rätt ute. Arbete i sig är inte livets mening, men allt fler vill ha arbetsuppgifter som skapar en mening med livet.