Samtidigt "glömmer" timeoutande rikspolitiker alltid att säga att ledigheten, för det är vad det handlar om, sker helt på skattebetalarnas bekostnad.
Senast i raden är SD:s riksdagsledamot Martin Kinnunen, som i veckans dömdes för bokföringsbrott i hovrätten. Under utredningen, som inleddes i början av 2015, har han timeoutat från sitt ledamotsuppdrag i riksbanksfullmäktige, men trots det inkasserat ett arvode på nästan 200 000 kronor.
Motivering? "Jag har hela tiden varit öppen gentemot media och partiet med att jag tog en time out från det uppdraget. Det är ingen nyhet. Mitt parti har heller inte önskat att jag ska avsäga mig något uppdrag och tidsperioden har varit omöjlig att uppskatta från förundersökning till åtal och rättegångar." (Expressen, 6/12)
Men att partiet inte har något problem med att pengar utbetalas utan motprestation är ointressant, så länge det inte är Sverigedemokraterna som betalar. En politikers första fråga får aldrig vara vad partiet vill, utan hur man tror att väljarna anser att man på bästa sätt tillgodoser deras intressen.
Och här kan det vara värt att komma ihåg att det formellt sett inte finns någonting som heter politisk timeout. Det är ett system som politiker själva har hittat på.
Termens moder är Mona Sahlin, som efter Tobleronehistorien i mitten av 1990-talet förklarade att hon inte tänkte avgå, men heller inte jobba på som vanligt. Sedan dess har en rad politiker på hög nivå följt i hennes fotspår och med fullt arvode försvunnit under en ospecificerad period, för att senare smyga tillbaka in i tjänst.
Det är en ohållbar praxis och ett slöseri med skattebetalarnas pengar. Politiker är ett förtroendeuppdrag, och de måste hela tiden fråga sig var skattepengarna gör störst nytta: I min ficka trots att jag inte lyfter ett finger eller någon annan stans?