Därefter visade det sig att den mentala spärren var svårare att låsa upp än man inledningsvis hade trott. Vare sig frånvaron av terminsavgifter eller massgenomströmningen på gymnasieskolorna tog automatiskt bort demonen i huvudet som säger att högre studier är reserverade för andra, och att det är farligt att sitta med flera hundra tusen i studieskulder.
Därför ägnar sig bara två av tio bland dem med föräldrar som saknar gymnasieutbildning åt högre studier. Motsvarande siffra för barn till högutbildade är sju av tio.
Så har siffrorna sett ut under det senaste decenniet. Det går således oerhört trögt att öka andelen studenter som är män, uppväxta i glesbygd eller kommer från studieovana hem (Ekot, 7/6).
Grottar man vidare i statistiken märker man att det även finns skillnader i studieval. Barn utan akademiker i släkten läser i högre utsträckning kortare utbildningar och på mindre prestigefyllda lärosäten, medan akademikernas barn väljer medicin, juridik och utbildningsplatser med anor.
Problematiskt? Ja.
Det vi finansierar gemensamt ska alla ha likvärdig tillgång till. Inte bara i teorin, utan även i praktiken.
Inte minst eftersom ett litet land som Sverige inte har råd att slarva bort talanger – minns affischen från 1948: "Begåvad men fattig, ge honom lika chans" – vilket understryker att kvotering är fel väg att gå. Detta testades när Sveriges Lantbruksuniversitet skapade en modell som gjorde att män antogs till veterinärutbildningen på bekostnad av kvinnor med högre betyg, vilket slutade med att SLU fälldes för olaga könsdiskriminering.
Domslutet var det enda rimliga. Dels av respekt för den enskildes rätt till likabehandling. Dels för att det inte är genom att kvotera in mindre meriterade vi får rätt person på rätt plats.
För vem säger att det hade stannat vid just kön? Hade nästa steg varit att börja vika platser utifrån uppväxtmiljö, klasstillhörighet, födelseland och etnicitet? Saker som är helt irrelevanta för den som ska kastrera en katt eller avliva ett marsvin.
I stället för att skylla glappet mellan studenternas sammansättning och befolkningen i övrigt på universiteten och högskolorna, bör vi rikta blickarna mot grund- och gymnasieskolan, som inte klarar av sitt kompensatoriska uppdrag. Det finns betydande betygsskillnader – inte bara mellan pojkar och flickor, inrikes och utrikes födda, utan även mellan barn från studievana och studieovana hem.
Det leder i sin tur till att medelklassens söner och döttrar i större utsträckning väljer studieförberedande program på gymnasiet, och på grund av högre betyg har de sedan enklare att komma in på de attraktiva universitets- och högskoleutbildningarna. Samtidigt väljer elever från lägre samhällsklasser oftare yrkesförberedande program, vilket föga förvånande får genomslag i antagningen till de högre utbildningarna.
Om vi vill komma till rätta med snedrekryteringen är det alltså i början av skolsystemet vi måste sätta in åtgärder. Det håller inte att klandra lärosätena för att elevgrupper som presterar sämre i grundskolan tio år senare är underrepresenterade på jurist- och läkarprogrammet.