Enligt en undersökning från analysföretaget Kairos Future drömmer de, till skillnad från 80-talisterna, snarare om att bilda familj och att etablera sig tidigt på arbetsmarknaden, än om att resa till Australien. Den största oron är att fastna i arbetslöshet och fokus ligger på det som brukar klassas som den lilla världen.
Det beror sannolikt inte på att 90-talister är mindre intresserade av att se världen än generationen innan. Däremot präglas alla generationer av den tidsanda de växer upp i och här skiljer sig 90-talisterna från sina äldre syskon. Dels eftersom de som tonåringar hamnade mitt i finanskrisen, samtidigt som de har hört bekymmersamt prat om den höga ungdomsarbetslösheten sedan förskoleåldern. Dels eftersom stämningen i världen förändrades efter 11 september 2001: Plötsligt upplevdes omvärlden som farligare än på 90-talet och framför allt försvann känslan av att den globala utvecklingen hela tiden förbättrades.
Sådana saker sätter spår och påverkar människors drömmar.
Att se tågluff i Asien som höjden av lycka bygger på att man upplever att det finns en trygghet att komma tillbaka till. Om den saknas drömmer man i stället om att bygga upp den tryggheten och fokus hamnar på att se om sitt hus.
Känns beskrivningen igen? Det är samma ord som brukar få förklara varför många röstar på populister, nu senast på Donald Trump.
Det paradoxala är att mentaliteten vinner mark samtidigt som välståndet skjuter i höjden. Samma sak gäller 90-talisterna, som har växt upp med högre materiell standard än tidigare generationer eftersom Sverige har haft historiskt höga reallöneökningar sedan 1997. Utöver det kan vi tack vare globaliseringen och digitaliseringen köpa kläder och elektronik billigt och den oro många känner grundar sig sannolikt snarare i känslan av att inte ha kontroll än i en skral privatekonomi.
Om vi ska ta människors oro på allvar är det här vi måste börja. Samhället förändras och jobb försvinner när allt färre människor behövs för att producera allt mer. Utvecklingen har pågått sedan industrialismens barndom, men trots att det är detta som har lagt grunden för vårt ökade välstånd har effektiviseringarna alltid bemötts med skepsis.
Därför är att ta oron på allvar genom att bekräfta att allt är invandrarnas fel, eller att alla blir vinnare om globaliseringen och digitaliseringen bromsas, inte vägen framåt. Dels eftersom det inte är sant. Dels eftersom enskilda länder inte kan diktera villkoren för hur världen ska utvecklas.
För som journalisten Anne Applebaum sa i söndagens Agenda skulle stängda gränser och ökad protektionism knappast förbättra livet för folk. Däremot måste styrande politiker bli bättre på att förklara vad det är som pågår och inge en känsla av säkerhet.
Dit kommer man inte genom att bekräfta människors oro med att leverera enkla svar som inte fungerar. Den enda lösningen är att se till att den grundläggande samhällsservicen är på plats och hjälpa dem som känner sig som förlorare in i gemenskapen.