När statsminister Stefan Löfven (S) höll sitt tal i tisdags fick Lisbet Palme som vanligt ett särskilt välkomnande och Socialdemokraternas jämställdhetspolitiska seminarium gick under namnet "Hur utvecklar vi arvet efter Olof Palme?"
I verkligheten är det dock inte Olof, utan Anders, som är överallt. Det är det vanligaste namnet bland chefer och han är även flitigt förekommande i valberedningar och bolagsstyrelser.
Problematisk? Ja, men inte för att det är något fel på Anders, vilket jämställdhetsstiftelsen Allbrights vd Amanda Lundeteg understryker på IF Metalls seminarium om "Anderskretsloppet" – där "Anders väljer Anders som väljer Anders".
För att bryta trenden föreslår IF Metall, med ordförande Anders (!) Ferbe i spetsen, dels att kvinnor ska ges likvärdig tillgång till kompetensutveckling, dels att föräldraförsäkringen individualiseras med hälften till varje förälder. Medan det första låter som en självklarhet, är det senare inte en helt självskriven strid för ett fackförbund.
Trots det är Metall faktiskt inte ensamt om att vilja påverka det ojämlika uttaget av föräldraförsäkringen. På Unionens tisdagsseminarium "Föräldraskap – en karriärbroms för kvinnor?" hade snedfördelningen en given plats, där Unionen förespråkade morötter, som jämställdhetsbonusen, för att fler pappor ska ta ut fler dagar.
Det är en fin tanke, som dock inte fungerar i praktiken. Det gör däremot så kallade "pappa-månader", numera tre till antalet, som gärna får bli betydligt fler, även om majoriteten av svenska folket på en rak fråga – helt ryckt ur sitt sammanhang – säger att de vill fördela dagarna fritt mellan sig.
Låt mig förklara varför.
Som socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) påpekade på Palmeseminariet ingår det i det politiska uppdraget att gå före. Alla stod inte och jublade när sambeskattningen ersattes av särbeskattning, som snabbt visade sig bli en av de viktigaste reformerna för att få upp antalet förvärvsarbetande kvinnor. Något som i sin tur är helt nödvändigt för att vi ska kunna finansiera välfärden.
Så var det även med aborträtten, preventivmedel och utbyggnaden av barnomsorgen, för att inte tala om den kvinnliga rösträtten. Alltsammans en gång i tiden impopulära reformer, som vi i dag tar för givna, och som ökar varje kvinnas möjlighet att påverka och ta makten över sitt liv.
Det är dags för nästa steg.
För även om mycket har blivit bättre har jämställdhetskurvan tappat fart och planat ut. Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män, jobbar oftare deltid, har betydligt lägre pensioner, utför det mesta av det obetalda hemarbetet och är överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken. Och vi vet att det är när det första barnet föds som de traditionella könsrollerna kommer fram. Precis som att kvinnor i ojämställda relationer oftare blir sjukskrivna och att det är de som varit borta mycket från arbetsmarknaden som blir morgondagens fattigpensionärer.
Därför bör vi vända på frågan: Om vi har en skattefinansierad försäkring som leder till sjukskrivningar, fattigdom och att kvinnor blir ekonomiskt beroende av andra, bör vi då behålla den som den är eller göra något åt situationen?
Ställd på det sättet får frågan sannolikt ett annat svar, där fler menar att Anders, som det som sagt inte är något fel på, givetvis ska ta sitt ansvar på hemmafronten. Som en bonus kommer förväntningarna på kvinnor och män att bli mer likvärdiga. Då blir det mer plats i kretsloppet för Anna och Amina.