Det som kan föra med sig en verklig förändring är snarare den nya tonen om arbetsmarknaden, då Löfven för första gången inte lade allt krut på utbildning, utan betonade vikten av "enkla jobb".
Alltså jobb som inte kräver någon examen eller perfekta kunskaper i svenska. Jobb som man kan utföra även om man är 40 år, nyanländ och lågutbildad, och kanske inte kan tillbringa tio år i skolbänken. Eller om man är en av alla skoltrötta tonåringar som hoppar av gymnasiet.
Här inflikar vän av ordning att alla nyanlända inte är lågutbildade, vilket är sant. Det kommer såväl läkare och ingenjörer som duktiga hantverkare till Sverige.
Men det betyder inte att alla som flyr från krig och förtryck antingen är unga och studiemotiverade eller har en yrkesutbildning i bagaget. Och det är inte särskilt snällt att erbjuda människor uppehållstillstånd med den ena handen, för att därefter neka dem rätten att försörja sig med den andra. Om mottagandet ska fungera måste betydligt fler än i dag släppas in på arbetsmarknaden, vilket bland annat kan ske genom att en tjänstemarknad inte bara tillåts, utan även ges möjlighet att expandera.
Det vet egentligen Stefan Löfven. Trots det valde regeringen att från och med årsskiftet halvera rut-avdraget, vilket brukar motiveras med att vi inte bygger Sverige starkt genom att städa hemma hos varandra.
Vid en första tankevända kan det låta rimligt. Den exportberoende industrin har varit – och är fortfarande – grunden för Sveriges välstånd. Men det är inte samma sak som att tjänstesektorn i bred bemärkelse är en oviktig del av den svenska modellen.
Vilka hade sett till att 1950-talets industriarbetare kom hem till städade bostäder, fick lagad mat och rena kläder, om de inte hade haft hemmafruar som skötte markservicen? Hur ska dagens it-tekniker, kemister och montörer få vardagen att fungera, om det inte finns människor som bygger bostäder, lagar bilar, förestår butiker och fixar det elektriska i hemmen? Hur ska vi få en guldkant på tillvaron om det inte jobbar folk på restaurangerna, aldrig spelas några teaterpjäser eller arrangeras konserter och idrottsevenemang? Och då har vi inte ens nämnt den offentliga sektorn, som främst finns för att serva oss andra med tjänster som barnomsorg, sjukvård, vägunderhåll och städning av offentliga lokaler.
Draget till sin spets kan man säga att 1800-talets bönder i mångt och mycket var självförsörjande mångsysslare, som byggde sina hus och sydde sina kläder utan att det var några större ekonomiska transaktioner inblandade. I dag är det tvärtom. De flesta jobbar med något smalt – som att servera, programmera eller fotografera – för att sedan köpa in varor och tjänster för pengarna i lönekuvertet.
Tillsammans med de senaste decenniernas reallöneökningar har detta gjort svenskarna till ett folk som unnar sig "det lilla extra", som söndagsfika på kafé eller ett inte helt nödvändigt besök hos frisören. Dessutom betalar många gärna för att slippa ägna fritid åt tidsödande saker, vilket exempelvis främjar företag som säljer flyttstädning, hämtmat och husmålning.
Därför är det svenska specialiseringssamhället en bra grogrund för framväxten av enkla jobb, förutsatt att priset justeras. Det vet förhoppningsvis närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S), som sedan i onsdags har statsministerns uppdrag att ordna fram enkla jobb tillsammans med näringslivet. I annat fall är vi riktigt illa ute.