Årets slogan är Come together – en variant av tidigare års Building bridges, #Joinus och We are one. Fina fraser, som dock var enklare att köpa 2008 än under morgondagens final i Globen, som äger rum i ett Europa som är mer splittrat än på länge.
Flyktingkrisen, Brexit, framväxten av alltfler högerextrema rörelser och inte minst Rysslands framfart i Ukraina, gör att brobygge och enighet känns oerhört långt borta. Det är aningen ironiskt, då Eurovision Song Contest startades i mitten av 1950-talet, just för att ena ett Europa som sargats och splittrats av blodiga krig.
I dag är situationen kanske inte framför allt blodig, även om väpnade konflikter både förekommer och kryper allt närmare. Trenden är snarare att Europas länder, som under de senaste decennierna har blivit tightare – med ett utvidgat EU, införande av euro och fler rättigheter för minoriteter – har börjat röra sig åt andra hållet.
Förutom att Storbritannien på fullt allvar funderar på att lämna unionen, inför alltfler länder, bland dem Sverige, gränskontroller som för bara några år sedan var otänkbara. Samtidigt muttrar många att framför allt Rumänien måste sörja för sina egna medborgare, som en följd av att gränslösheten har lett till att vi dagligen exponeras för en fattigdom vi trodde var historia.
Och #Joinus? Få har väl missar att det längs EU:s yttre gräns byggs taggtrådsstängsel, vars enda syfte är att hindra människor från att joina gemenskapen?
Detta uppmärksammades i ett hyllat dansnummer under årets första semifinal, där det applåderas hej vilt när de gråklädda artisterna fick färg och klättrade in i publikhavet. Fint och stämningsfullt – javisst. Men långt ifrån den verklighet som de som riskerar livet på Medelhavet möter.
Men det är inte bara arrangörerna, artisterna och mellanakterna som slirar mellan fest och politik. Ur en synvinkel är bara det faktum att fiender som Serbien och Bosnien, Ryssland och Ukraina, möts på samma scen en politisk handling. Likaså vid röstningen, där en del nationer kompisröstar medan andra, som Azerbajdzjan och Armenien, aldrig skulle komma på tanken att stödja varandra.
Inte ens publiken på läktaren går fri. Medan förbudet mot Islamiska statens fana känns så självklart att det knappt borde behöva nämnas, väckte portandet av samernas och Wales flaggor så mycket vrede att den europeiska radio- och tv-unionen EBU backade. Lokala och regionala vimplar från deltagarländerna är numera okej – så länge flagginnehavaren "respekterar Eurovisions icke politiska natur". Det betyder att man får ta med sig regnbågsflaggan in i Globen, så länge den som viftar inte menar någonting.
Även om just det budskapet är svårtolkat, kan man med IS i bakhuvudet förstå att det måste finnas en lista över otillåtna symboler. Särskilt med tanke på att förra årets final sågs av nästan 200 miljoner tittare och antalet inbjudna nationer utökas konstant.
På så sätt är morgondagens musikfest en påminnelse om hur det är och framför allt om hur det borde vara. Eurovision Song Contest är en symbol för drömmen om ett enat Europa.