Det är så hemmafrulobbyn jobbar. Nu senast representerad av föräldrauppropet Hållbar familjepolitik NU.
I en debattartikel i Dagens Samhälle får initiativtagaren Susanne Nyman Furugård den ökade psykiska ohälsan bland unga att handla om utbyggnaden av barnomsorgen (13/5). Inte om att vi lever i ett samhälle med alltfler diffusa krav, där det aldrig har varit lättare att visa upp en glättig fasad som andra kan må dåligt av att jämföra sig med. Inte heller att det inte är helt omöjligt att vi är bättre på att upptäcka psykisk ohälsa i dag än på 1970-talet, när barnomsorgen började byggas ut.
Här ska nämnas att Nyman Furugård inte skriver att alternativet till barnomsorg är att just mammorna byter förvärvsarbete mot hemmatillvaro. Det behöver hon inte.
Om man lyckas banka in myten att barn som går i förskola får men för livet kommer mammorna, som redan nu tar ut majoriteten av föräldraledigheten och oftare jobbar deltid än pappor, att växla ännu mer tid från arbete utanför hemmet till innanför. Inte bara på grund av det dåliga samvetet, utan för att det är vad omgivningen förväntar sig.
Det kommer i sin tur att leda till att arbetsgivare i ännu högre utsträckning än i dag ser unga kvinnor som riskrekryteringar, vilket ytterligare försvårar för kvinnor att avancera och höja sina löner. Därmed bildas en spiral som förstärker incitamenten för att just mammorna ska ta ut mest föräldraledighet, vabba när barnen är sjuka, gå ner i deltid eller vara hemma på heltid, varpå de får en ännu sämre förankring på arbetsmarknaden.
Allt det här vet hemmafrulobbyn. Det är därför de fokuserar på att kritisera förskolan. Inte på sina egna önskemål att vara hemma på skattebetalarnas bekostnad, vilket – om något – är egoistiskt. Inte bara för att någon annan betalar. Utan för att de som får ta de största smällarna om alla föräldrar själva får disponera barnomsorgspengen, vilket Hållbar familjepolitik NU förespråkar på sin hemsida, är barnen.
Ungefär hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässor. Den som drar det kortaste strået vid en separation är i regel den som tjänar minst, vars vardag ofta blir svår att få ihop.
Sämst ekonomisk standard har barn med mödrar som är svagt förankrade på arbetsmarknaden, har låg timlön, inte alltid får arbeta heltid och som under perioder kanske inte har något jobb alls. Psykologiskt är situationen antagligen sämst för barn som växer upp med vuxna som vill separera, men som håller ihop av ekonomiska skäl.
Därför finns det ingen motsats mellan å ena sidan kvinnor som förvärvsarbetar och har barnen i förskolan, och å andra sidan en hållbar familjepolitik. Tvärtom är självförsörjande vuxna en förutsättning för en familjepolitik som håller under hela barnets uppväxt – oavsett om föräldrarna väljer att bo ihop eller isär.