Även om det inte är samma sak att vara delägare och styrelseledamot för en skola, som att vara minister i Sveriges regering, har herrarna Kaplans och Jarlsbos sortier en hel del gemensamt. Ingen av dem slutade på grund av konkreta anklagelser om att de misskött sina kärnuppdrag: bostadspolitik och utbildning. I båda fallen handlar det snarare om att de har legitimerat eller gett uttryck för åsikter och beteenden som gjorde dem omöjliga att ha kvar. Det visar varför Jarlsbo, om han vill verksamhetens bästa, bör sälja sin andel av företaget.
Hur ska en skola med trovärdighet kunna hävda att den står bakom, och lär ut, att alla människor är lika mycket värda, och vikten av att visa respekt för olika kulturer och religioner, när en av ägarna offentligt på Facebook kallar islam för mordisk sekt och menar att "alla representanter för religiösa samfund är bigotta förståndshandikappade"? Hur ska man förklara att det inte är okej att kalla varandra för idiot – varken i skolkorridoren eller på nätet – när en huvudman sätter det epitetet, och en hel del andra nedsättande ord, på en minister? Eller för all del vikten av källkritik, när skolans grundare delar en bild med ett antal påståenden som uppges visa att Sverige islamiseras allt snabbare?
Lika svårt är det för en regering att hävda att den gör allt den kan för att Sverige ska vara ett land där alla – oavsett tro, hudfärg och etnicitet – känner sig trygga, när ett av statsråden äter middag med högerextremister, har kontakt med representanter för den islamistiska organisationen Milli Görüs och uttrycker sig åtminstone på gränsen till antisemitiskt. Detta samtidigt som främlingsfientliga krafter växer sig allt starkare, många judar vittnar om en ökad hotbild och såväl staten som kommunerna försöker mota våldbejakande islamister i grind. Att regeringen i det läget kände sig tvungen att intyga att Kaplan är demokrat, vilket får anses vara ett grundläggande kriterium för en minister i ett demokratiskt land, visar på situationens allvar.
Men avgångarna skildrar även någonting större. Vi lever i en tid när var och en, mer eller mindre, är sitt personliga varumärke. Vem du är, vad du gör, och vilka värderingar du har är lika omöjliga att skilja åt som socker, färgämnen och vatten i ett saftglas.
Därför räcker det inte att du som politiker, företagare och ibland till och med som vanlig löntagare, har rätt formell kompetens. Du måste även vara rätt som person och leva upp till verksamhetens värdegrund, vilket i vissa fall kan handla om vilka du umgås med och vad du skriver i sociala medier.
För tvärtemot vad många tror, innebär dagens prestationsinriktade samhälle inte att du enbart är vad du presterar. Du är minst lika mycket vad du visar.