Men det finns andra berättelser också. Berättelser om kommuner som kavlade upp ärmarna och löste situationen. Kanske inte enligt regelverket, men på bästa möjliga sätt utifrån förutsättningarna.
Bland dem finns Trelleborg, som under förra årets sista månader var 4 500 ensamkommande barns första kontakt med Sverige, vilket representanter från kommunen skildrade på ett seminarium i Almedalen i går. Därutöver steg cirka 40 000 flyktingar – barnfamiljer, ensamstående och äldre – i land i Trelleborgs hamn. Sammantaget lika många människor som bor i kommunen.
Vad gjorde de ansvariga? Startade en akutgrupp, samarbetade över organisationsgränserna och fattade beslut om att se till så att barnen och ungdomarna hade tak över huvudet och mat på bordet, på ett någorlunda säkert sätt.
Övriga punkter på listan för godkända boenden ströks eller prioriterades ner. Exempelvis kravet på att ha en EU-godkänd lekpark, vilket fick många i publiken att höja på ögonbrynen. Dels för att de flesta ensamkommande är tonåringar som brukar ha växt ifrån sandlådan. Dels för att det i akuta skeenden blir absurt att haka upp sig på detaljer. Särskilt när det i slutet av september stod klart att det behövdes sammanlagt tusen sovplatser och alternativet till sovsalar var att ungdomarna tillbringade nätterna i stadsparken.
Anledningen till att Trelleborgs kommun lyckades hantera situationen så pass bra är sannolikt just att de struntade i lekparker och fokuserade på lösningar. Trots det speciella läget vägrar exempelvis de ansvariga i kommunen att använda ord som kris och katastrof. Kommunikationschef Ingrid Wall förklarar att den sortens uttryck hör hemma på Medelhavet: "Hos oss var det en ansträngd situation".
Cecilia Lejon, chef för kommunens arbetsmarknadsförvaltning, är inne på samma linje: "Allting går att lösa, om man bestämmer sig för det".
Här inflikar vän av ordning att attityden är naiv. Sverige har bostadsbrist, ont om socialsekreterare och behov av nya skollokaler, och förresten är inte sovsalar och storkök en långsiktig lösning. I alla fall inte för tonårskillar som ska bli en del av det svenska samhället.
Invändningen är sann och i slutet av seminariet tog Trelleborgs kommun tillfället i akt och skickade med åtta teser för hur mottagandet av nyanlända ungdomar kan bli bättre. Exempelvis genom att inte bemöta dem med ett omhändertagandeperspektiv, utan att tidigt ställa in siktet mot en egen försörjning. Något som knappt borde behöva nämnas när det handlar om tonåringar som har rest hit på egen hand från en annan kontinent.
Men även att tipsen är handfasta och konkreta och mycket väl kan hjälpa andra kommuner, är det inte de åtta teserna som var det väsentliga vid seminariet. Historien om Trelleborg visar att man hittar lösningar i stället för hinder om man inte målar Fan på väggen. I en tid när migrationsdebatten alltför ofta förs i en negativ ton, behövs den sortens berättelser mer än någonsin.