Medan såväl apor som myror äter, sover och bygger samhällen med hierarkier, kan de inte skriva böcker eller uppföra operor. Inte bara för att de saknar skriftspråk och noter, utan för att de inte har förmåga att berätta saker som bara finns i fantasin eller sätta skeenden i relation till varandra.
Människan är helt enkelt en kulturell varelse. Det är kulturskaparna som hjälper oss att förstå oss själva, varandra, det förflutna och samtiden, och genom att skapa kultur tvingas vi att reflektera över omgivningen. På så sätt breddas våra perspektiv, det blir enklare att se samband och världen förefaller något mer begriplig.
Därför måste ett demokratiskt samhälle ge sin befolkning någorlunda likvärdiga förutsättningar att ta del av kultur, vilket poängterades på gårdagens seminarium "Kulturklyftan – vision och verklighet" i Almedalen på Gotland. Där diskuterades bland annat skillnaderna mellan stad och land, socioekonomiska barriärer och praktiska hinder, som att det kan saknas bussar hem från kulturevenemang.
För som Malin Siwe skrev i Expressen i helgen är rättvisa inte en opera i varje buske. Däremot kan en breddning av kulturen mycket väl bestå av en operaföreställning i varje bygdegård. Något som är verklighet i Västra Götaland, där det ingår i Göteborgsoperans uppdrag att uppföra verk i hela regionen.
I samma anda erbjuder Folkets Hus och Parker livesändningar från Metropolitan Opera i New York och Kungliga Operan i Stockholm. Och sedan förra året filmar Dramaten ett urval av sina föreställningar för Dramaten Play, så att alla med internetuppkoppling kan ta del av utbudet.
Alltsammans är viktiga bitar för att göra kultur tillgängligt för fler och ta bort både fysiska och mentala spärrar. Inte med syfte att hela svenska folket ska citera Shakespeare, analysera Strindberg eller nynna Wagner, utan för att alla ska kunna välja vad de ska ta del av och framför allt veta vad de väljer bort.
För det är inget problem att vi gillar olika. Det är helt okej att en del föredrar dansband medan andra lyssnar på techno, precis som att några ratar musik men slukar världslitteraturen. Samtidigt besöker en tredje grupp gärna vernissage och en fjärde blir helt tagen av dansföreställningar.
Men trots detta – trots att kulturen både har ett demokratiskt uppdrag och ett eget existentiellt berättigande – behandlas den ofta på sin höjd med ett välvilligt leende. Som något som visserligen är trevligt, men som sällan kvalar in som viktigt, förutsatt att den inte antas främja "högre ting", som tillväxt eller hälsa.
Så var det redan för flera decennier sedan när Winston Churchill, i alla fall enligt legenden, mitt under ett brinnande världskrig ska ha fått kritik i parlamentet för att han la (för) mycket pengar på kultur, varpå han ska ha svarat: Vad skulle vi annars ha att slåss för?
Det är en intressant fråga, som är värd att ta på allvar för dagens politiker, som trots att de inte behöver lägga särskilt stora resurser på soldater och vapen, på många håll lägger ner bibliotek på löpande band. Därmed förlorar människorna på orten inte bara fyllda bokhyllor och en kulturintresserad bibliotekarie, utan även sin kulturella mötesplats, där det ofta hålls föredrag, arrangeras bokcirklar och visas barnteater.
Att detta i regel leder till stora protester är hoppfullt. Det visar att människan har lagt apstadiet bakom sig.