Precis som många andra är han orolig över den politiska utvecklingen som i flera länder går i odemokratisk riktning, vilket kan bli verklighet även i Sverige. För att minimera risken menar Betnér att vi under en period bör gräva ner stridsyxorna i en hel del frågor, för att i stället fokusera på det som är viktigt på riktigt.
Det är ingen dum idé. Tvärtom borde det vara självklart att anständiga partier bildar armkrok för att hålla auktoritära partier som inte värnar grundläggande demokratiska värderingar utom räckhåll för regeringsinflytande.
Det handlar inte om att förneka betydande skillnader mellan höger och vänster, bland annat i den ekonomiska politiken, utan om att det finns områden som är viktigare och som absolut inte får kompromissas bort. Som den demokratiska rättsstatens principer, med oberoende domstolar och fria medier.
Därför är det fint att samtliga partiledare markerar att de inte tänker bilda regering med Sverigedemokraterna. Däremot är det illa att Ebba Busch Thor (KD) inte ser problemet med att ta stöd av SD för att vinna statsministeromröstningen efter nästa val (DN, 27/12). Visserligen kräver Jimmie Åkesson inte att få vara med och förhandla om budgeten för att släppa fram Anna Kinberg Batra (M), men politiken måste anpassas efter SD:s önskemål (Dagens Industri, 15/12).
Läs det sista igen. SD röstar för en alliansregering om Björn Söder, Kent Ekeroth, Mattias Karlsson med flera får inflytande över politiken, vilket i sig inte är särskilt anmärkningsvärt. Att parti A röstar med parti B, mot att ha fått igenom sina krav, är ett skolexempel på hur politiska förhandlingar och samarbeten fungerar.
Därför är det enda sättet att säkra att SD-politik inte blir regeringspolitik och därmed verklighet, att statsministerkandidaten och budgetpropositionen går igenom riksdagen utan stöd av SD, vilket för oss tillbaka till Magnus Betnérs resonemang.
Låt 2017 bli året när nya samarbetsformer bildas. Inte för att ni gillar varandra. Utan för att alternativet är värre.