Det enda kruxet är att hennes portfölj är för tunn. Det är inte ens uppenbart vilka frågor som ingår i paketet och vilka som bör passera utbildningsministern.
Ekström kommer närmast från en post som generaldirektör för Skolverket och har flera tunga uppdrag bakom sig, bland annat inom Saco, statsrådsberedningen och näringsdepartementet. Förra året utsågs hon till ordförande för Skolkommissionen och ryktet säger att hon 2006 blev erbjuden posten som arbetsmarknadsminister av Fredrik Reinfeldt (M), något som ingen av dem vill kommentera. Lägg till en andraplats i "På spåret" tillsammans med förre KD-ledaren Göran Hägglund samt en premiärtweet som statsråd med orden "Alea iacta est!" – tärningen är kastad – så är bilden av en hyggligt bildad minister komplett.
Det kan för all del behövas. För även om den egna portföljen är otydlig finns det mycket att göra på utbildningsdepartementet.
De svenska skolelevernas resultat når hela tiden nya bottennivåer. Var femte elev som går ut grundskolan förstår inte vad de läser. Och enligt en rapport som lanserades några timmar innan riksmötet öppnades uppskattar landets kommuner att var sjätte högstadieelev är borta från skolan i snitt minst en halv dag i veckan.
Det saknas alltså inte arbetsuppgifter för Ekström och hennes statsrådskollegor – utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och högre utbildning- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S). Exempelvis att göra läraryrket mer attraktivt, förbättra utbildningen för nyanlända och höja yrkesprogrammens status, vilket Ekström betonade på presskonferensen som följde riksmötets öppnande.
Gott så. Men det är sannolikt inte därför Löfven har gett henne en statsrådspost.
Fridolins förtroendesiffror störtdyker och det smittar av sig på väljarnas förtroende för regeringens utbildningspolitik. Med Ekström i laget ges utbildningspolitiken en nystart och S får en minister med ovanligt stor trovärdighet på området. Problemet är väl egentligen bara att hon borde ha varit departementschef.