Stampen, som bland annat äger tidningarna Göteborgs-Posten, Bohusläningen och Hallandsposten, ansökte om rekonstruktion, eftersom de inte har råd att betala sina skulder. Bakgrunden är en del mindre lyckade företagsköp, men även att landets tidningar står på en allt skakigare grund.
Den gamla finansieringsmodellen, där prenumeranterna betalade för tryck och distribution, medan annonsintäkterna finansierade själva journalistiken, spricker när annonsörerna går till giganter som Google och Facebook, som inte använder överskottet till journalistik. Ett annat problem är att många – även jag – läser en hel del gratis på nätet, vilket inte riktigt ger de intäkter man önskar. I alla fall inte än.
Med det sagt ska vi inte måla Fan med trycksvärta. Allt prat om tidningsdöden till trots har vi aldrig konsumerat så mycket nyheter som nu och det görs fruktansvärt mycket bra journalistik i Sverige. Inte minst av mina kollegor på Eskilstuna-Kuriren.
Samtidigt går det inte att bortse ifrån att tusen journalistjobb och var tredje lokalredaktion har försvunnit på kort tid, vilket sätter spår. Enligt en undersökning som radioprogrammet "Medierna" presenterade inför det senaste riksdagsvalet har sex av tio kommuner besök av journalister minst en gång i veckan, vilket betyder att 40 procent inte har det. Och då är det ändå kommunpolitikerna som är satta att styra över skola, gatustädning, barnomsorg och äldreboenden – verksamheter som rör vardagen och som vi regel bryr oss betydligt mer om än försvarsbudgeten, globala klimatavtal och det amerikanska presidentvalet.
Därför är det bara att hålla med Sydsvenskans politiska chefredaktör, Heidi Avellan, som skriver att Stampens kris i bästa fall kan bli den tankeställare som beslutsfattarna behöver. En påminnelse om att tidningen kommer varje dag – tills den slutar komma.
För även om det inte finns något egenvärde i att det produceras tryckta tidningar, finns det ett egenvärde i att det produceras en mångfald av nyhetsartiklar, reportage, kultur och opinionsmaterial. I en fungerande demokrati måste den lokala och nationella makten granskas, och alla medborgare behöver tillgång till pålitlig information och analys av nyhetsflödet.
I Sverige är det framför allt morgontidningarna som har tagit det ansvaret. Och det är sannolikt morgontidningarna som kommer att dra det tyngsta lasset även i morgon.
Den stora frågan är vem som ska betala.