Tio år senare har acceptansribban höjts. Det dröjde ett och ett halvt år innan det första statsrådet lämnade S och MP:s samarbetsregering, men då var det å andra sidan med besked.
Bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) tid i det politiska toppskiktet har varit en uppvisning av brist på omdöme. Inte bara för att han gjorde flera uttalanden i Ekots lördagsintervju som senare tonades ner som hans personliga åsikter, eftersom de inte var förankrade hos finansministern. Framför allt är det hans förmåga att vara på fel plats vid fel tillfällen och säga olämpliga saker i tid och otid som gjorde att han blev en för stor black om foten på Stefan Löfven (S) i allmänhet och Miljöpartiets trovärdighet i regeringsfrågan i synnerhet.
Att likna israelers agerande mot palestinier med nazisternas behandling av judar, och svenskar som ansluter sig till IS med dem som hjälpte Finland under Vinterkriget, är både osmakligt och historielöst. Lägg till att Kaplan under flera år har haft mycket tät kontakt med en person som jobbar för den turkiska regimen och ätit middag med en representant för de högerextrema turknationalisterna Grå Vargarna, så blir snedstegen ett par för många. Inte minst eftersom den man som nyligen uppmanade till mord på "de armeniska hundarna" vid ett tal på Sergels torg i Stockholm var på samma middag.
Oavsett vad Kaplan visste om sällskapet är varje statsråd alltid en representant för det officiella Sverige, vilket betyder att de måste vara noga med att inte uppträda på ett sätt som kan ge intryck av att de legitimerar organisationer med odemokratiska värderingar. Att både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har långa historier av extremistiska kontakter är således ingen ursäkt för Kaplans agerande. Dels för att vi har rätt att ställa högre krav på statsråd än på oppositionspolitiker. Dels för att två fel inte blir ett rätt.
Det markerade Stefan Löfven med sin papegojaupprepning om att beslutet beror på en "samlad bedömning", vilket bara är som det bör vara. Enskilda middagar och klavertramp kan alltid förekomma, men blir de för många bildar de ett mönster, och för de flesta är det uppenbart att Kaplan har passerat gränsen.
Därför är hans sätt att avgå ett av de märkligaste i modern tid. Trots att MP-toppens förehavanden är flera gånger värre än några obetalda tv-licenser, svart städhjälp eller Mona Sahlins Tobleroneaffär, var attityden under pressträffen väldigt långt ifrån Kommunals ordförande Annelie Nordströms "Från djupet av mitt hjärta – förlåt".
I stället motiverade Kaplan sitt avhopp med att "situationen" blev ohållbar – som om den plötsligt bara hade uppstått, utan att han hade gjort vare sig till eller från. Samma sak gäller språkrören, som snabbt beklagade "den negativa bilden av Mehmet, men utifrån omständigheterna så respekterar vi hans analys och beslut".
Det visar att varken Kaplan, Gustav Fridolin eller Åsa Romson inser att ett statsråds ansvar vare sig börjar eller slutar i partiet eller på departementet. Som minister är man alltid i tjänst och representerar sin regering och sitt land.
Därför är bilden av varje statsråd viktig. Men i det här fallet är det knappast fasaden som är problemet.