Vi behöver tålmodiga lärare för att knäcka läskoden och för att förstå Arkimedes princip. Vi måste repetera fakta för att uppgifterna ska fastna, och motiveras att nöta in glosor och traggla mattetal på kvällarna. Inte en enstaka gång, utan dag efter dag, från lågstadiet till studenten, och kanske vidare på universitetet.
För vi kan om vi vill och får rätt stöd. Men ingenting kommer gratis.
Därför är en av de värsta otjänsterna som samhället kan göra mot oss att nedvärdera ansträngning. Att försöka lura i oss att skolresultaten är obetydliga och att våra prestationer varken gör till eller från.
Värst är när kändisars undermåliga betyg lyfts fram som "bevis" för att utbildning är överskattat. Som om vikten av flit och betyg kan mätas genom att studera den procent av befolkningen som har fötts med en särskild talang, har tillräckligt med disciplin för att utveckla den och i många fall verkar inom områden där det råder helt andra premisser än på den reguljära arbetsmarknaden.
Självklart frågar ingen efter gymnasiebetyget i svenska om du slår världsrekord i höjdhopp, blir årets skyttekung eller vinner en Oscar. Men för dem som inte kan hoppa eller spela sig till framgång, inte uppfinner nästa Spotify, inte ser potentialen i en Über-app och inte lanserar en populär Youtube-kanal, alltså för 99 procent av befolkningen, är hårt plugg den lättaste vägen till ett bekvämt liv.
För lika sant som att Zlatan tjänar mer än en civilingenjör, är det att en halvdan ingenjör har lättare att försörja sig än en halvdan fotbollsspelare. Det är enklare för en genomsnittlig tandläkare eller jurist att få ihop till hyran, än för en genomsnittlig skådespelare eller musiker.
Och här är det medelmåttorna med hyggliga betyg som dominerar. De som i tysthet har skaffat sig meritförteckningar som tilltalar många arbetsgivare. Som har klarat sig igenom anställningsintervjuer med chefer som är ointresserade av enstaka scenframträdanden och antal mål i ungdomsligan. Som har presenterat referenser som vittnar om pålitlighet, språkkunskaper och förmåga att planera och genomföra projekt.
Vi pratar om en grå massa som med en god utbildning kan prestera riktigt bra. Medelmåttor som slarvas bort när skolan inte klarar av sitt kompensatoriska uppdrag, men som under rätt förutsättningar jobbar hårt och är helt oumbärliga för att samhället ska fungera.
Därmed inte sagt att vi inte ska hylla stjärnorna inom sport och kultur, men vi behöver skilja på orsak och verkan. Om Zlatan gör mål i morgon så att Sverige slår Belgien gör han inte det tack vare, på grund av, eller ens trots att han aldrig gick ut gymnasiet. För den som har en magisk högerfot råder helt andra premisser än för dem som försöker få in en fot på den svenska arbetsmarknaden.
Det betyder inte att vi ska ta ifrån ungdomarna deras rätt att drömma, men vi gör både dem och samhället en otjänst om vi inte poängterar vikten av att ha en plan B. Det är medelmåttorna hemma i tv-sofforna som bygger landet.