Sedan dess har feminismen och kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter slagit till med full kraft. Även om vi framför allt diskuterar löner, "pappamånader" och uppdelningen av hushållsarbetet, är rätten att slippa närgången social kontroll, att själv få välja sitt liv och sin livsstil och inte behöva smyga med sin sexualitet, minst lika stora landvinningar.
Tyvärr gäller inte den friheten för alla.
Senare i P1-programmet förklarar flickor och kvinnor i olika förorter att en tjej är som ett glas. Om det finns en spricka går det inte att dricka ur och flickan klassas som värdelös, vilket leder till att unga kvinnor kontrolleras av både familj och omgivning, med fokus på hur de klär sig, vilka de pratar med, vad de gör på fritiden och vilken tid de kommer hem. Alltså samma mentalitet som fanns på sina håll på den svenska landsbygden för bara två generationer sedan.
Tvärtemot vad man kan tro när man följer debatten är alltså hederskultur inget nytt problem i Sverige, och om vi har löst det en gång kan vi givetvis göra det igen. Dessutom visar historien att det inte behöver ta hundra år att ändra en mentalitet.
Därför är frågan inte om tjejer som lever i hederskulturer bör få samma friheter som många av oss andra tar för givna. Frågan är hur lång tid det ska behöva ta innan de får det.
Och här finns inga genvägar eller ursäkter. Alla i Sverige – kvinnor som män, heterosexuella som homosexuella, inrikes födda som nyanlända – ska ha samma möjligheter att själva välja sina liv.
Det handlar inte om att förneka kulturskillnader eller tvinga in enskilda i givna mallar. Den som inte vill leva enligt majoritetssamhällets normer och värderingar har givetvis rätt att avstå. Däremot har han eller hon inte rätt att tvinga någon annan att avstå eftersom det är individen, inte familjen eller gruppen, som är samhällets minsta beståndsdel. En ung kvinnas rätt att studera, välja sina kläder, träffa vänner och bada tillsammans med killar, väger tyngre än någon annans önskan att hon ska leva kvar i traditionella strukturer.
Följaktligen är en förutsättning för ett jämställt samhälle att det råder nolltolerans mot manliga småpåvar. Eller som riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (L) uttrycker saken: Visst finns det manliga skitstövlar i alla kulturer. Men en del länder, kulturer, traditioner och religioner har en större acceptans för manliga skitstövlar och mindre respekt för kvinnors självklara mänskliga rättigheter än andra. (Svenska Dagbladet, 10/5)
Det borde inte vara någon diskussion om var på skalan Sverige vill placera sig. Inte heller om att ett land inte är mer jämställt än på sin mest patriarkala plats.
Därför får jämställdhetskampen i Sverige aldrig bli förbehållen en privilegierad grupp, som kan kosta på sig att driva på för "rätten" att få sola topless och kvoteras in i bolagsstyrelser, samtidigt som andra inte får besöka stranden eller arbeta över huvud taget. Jämställdhetsribban måste ligga lika högt för alla.