Det borde ha varit verklighet för länge sedan. I dag är experterna eniga om att tillgång till rena sprutor och kanyler är det bästa sättet att minska smittspridning av hiv och hepatit C bland narkomaner. Såväl Folkhälsomyndigheten och WHO som en rad internationella organisationer rekommenderar sprututbytesprogram.
Trots det kan kommunpolitiker av ideologiska skäl fortfarande lägga in sina veton mot programmen. Något som exempelvis Katrineholms kommun envisas med.
Det är en orimlig ordning. Sjukvård ska bygga på forskning och kunskap. Inte på kommunpolitikers moralism.
På samma sätt som ingen slutar knarka på grund av skral tillgång på rena sprutor, är det ingen som börjar eftersom de vill delta i landstingets sprututbytesprogram, som i första hand är en ren smittskyddsåtgärd. På sikt kan det dock bli ett sätt för vården att få kontakt med utsatta människor och, när förtroende har skapats, försöka övertala dem att ta emot behandling för att bli drogfria.
Men, inflikar moralens väktare, ska man verkligen serva folk som har gjort synnerligen dåliga livsval?
Här är det enda raka svaret ja.
Enligt Magnus Linton, författare till boken "Knark – en svensk historia", har minst 30 000 svenskar tunga narkotikaproblem och hundratals dör varje år. Med ett sådant facit håller det inte att låta livräddande metoder stå tillbaka, med motiveringen att den som väljer fel får skylla sig själv.
Exempelvis är det inte bra att köra för fort, nyttja tobak och bränna sig i solen heller. Trots det är det ingen kommunpolitiker som kommer på tanken att vilja stoppa läkare och sjuksköterskor när cancern eller nackskadan är ett faktum.
Då är det professionen inom sjukvården som bestämmer. Och sjukvården ska rädda liv.