Ryssland har tidigare stått värd för friidrotts-VM 2013, vinter-OS 2014 och sim-VM 2015. Till raden bör även läggas fotbolls-VM för herrar 2018 och kanske också Eurovision Song Contest 2009 samt herrhockey-VM 2007 – lite beroende på vilka evenemang som ska räknas och när man anser att Putin började utgöra en farlig maktfaktor.
Nu är Ryssland inte den enda hel- eller halvdiktaturen som får köra statlig propaganda rakt in i hela världens vardagsrum. Exempelvis arrangerade hockeyfantasten Aleksandr Lukasjenkos Vitryssland herrhockey-VM 2014, och nästnästa fotbolls-VM för herrar går i Qatar. Inför VM i Vitryssland startade flera människorättsorganisationer kampanjen "Spela inte med diktatorn", och Amnesty International larmade så sent som i mars om att gästarbetarna som bygger de nya fotbollsarenorna jobbar under slaveriliknande förhållanden.
De tveksamma valen av värdnationer betyder inte nödvändigtvis att man behöver – eller ens bör – bojkotta vare sig årets ishockeyfest eller framtida idrottsevenemang. Däremot ska man vara medveten om vilket land det är man reser till och hur ledningens agenda ser ut, så att man inte blir en nyttig idiot. Ett exempel på det senare var när svenskar inför förrförra årets ishockey-VM åkte till Vitryssland för att spela gubbhockey och sågs krama Lukasjenko.
Men det finns bra förebilder också. Det mest minnesvärda är när höjdhopparen Emma Green Tregaro och sprintern Moa Hjelmer under friidrotts-VM i Moskva målade sina naglar i regnbågens färger, för att visa att de står upp för homosexuellas rättigheter. Samma sak när dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt, precis som många andra stats- och regeringschefer, uteblev från OS-invigningen i Sotji, medan USA valde att låta tennislegendaren Billie Jean King och ishockeyprofilen Caitlin Cahow, som båda två är öppet homosexuella, ingå i den officiella OS-delegationen.
En annan som har hanterat en liknande situation utmärkt är sångerskan Loreen, som inför Eurovision Song Contest i Azerbajdzjan läste på och tog sig tid att träffa människorättsaktivister. Initiativet ledde till en del kniviga frågor på en presskonferens, där hon lyckades svara tillräckligt tydligt för att visa var hon står och tillräckligt diskret för att inte bli diskvalificerad.
Det är så situationen bör hanteras. Inte med den slitna frasen att idrott och politik, eller kanske snarare storslagna evenemang och politik, inte hör ihop. Det gäller bara så länge värden håller sig till spelreglerna.