Så är det med Kristdemokraterna, som sedan Ebba Busch Thor tillträdde som partiledare förra våren står med ena foten i de hårda frågorna och med den andra i de mjuka. Det talas å ena sidan om försvar, migration, brott och straff. Å andra sidan kallar sig partiet "familjens röst", med fokus på barn, äldre och omvårdnadsfrågor.
När man lägger ihop budskapen blir det att hemmafruvurmarna ska skicka Jas-plan för att bomba IS. Natomedlemskapet kombineras med slopade "pappadagar" i föräldraförsäkringen. Integrationsproblem nämns samtidigt med ett återinförande av vårdnadsbidraget, som vi vet håller kvinnor borta från arbetsmarknaden.
Däremellan finns egentligen ingenting. I alla fall inget budskap som har fått fäste.
Resultatet blir varken hackat eller malet. Det märks inte minst på att Ebba Busch Thor i sitt installationstal i april 2015 sa att KD ska vara ett högerparti, för att i tidningen Dagen i oktober 2016 slå fast att "Kristdemokraterna är inte något högerparti". Etiketteringen kompliceras ytterligare av att ungdomsförbundet i går skrev att "Kristdemokraterna är ett borgerligt parti till höger" (SVT Opinion, 2/11).
Det är alltså inte särskilt konstigt om väljarna blir förvirrade och börjar blicka åt andra håll. Något som visar sig genom att KD i veckan fick sitt lägsta väljarstöd någonsin i Svensk väljaropinion – 2,8 procent – och under de senaste sex åren har partiet sällan klarat riksdagsspärren i opinionsmätningarna. I valet 2014 var så många som en tredjedel av rösterna stödröster och frågan är hur länge ett parti som inte går runt för egen maskin orkar kravla sig över ribban.
Nu skulle det inte vara någon jätteförlust om KD åker ur riksdagen. Det tomma utrymmet på högerkanten som partiet rätt snabbt efter valet försökte lägga beslag på fylls numera av Moderaterna. Integration, utbildning och sociala frågor sköts bättre av Liberalerna. Generös migrationspolitik, som skulle ha kunnat komplettera KD:s mjukare sida, är Centerns område. Kvar blir egentligen bara familjepolitiken, där KD visserligen har en nisch, men den verkar inte falla väljarna i smaken.
Därför vore det inte speciellt förvånande om KD blir utan riksdagsstolar när hela havet stormar 2018. Egentligen är det mer iögonfallande att de har klarat sig så pass länge.
För det är inte helt enkelt att vara ett moralkonservativt parti i ett liberalt land. Särskilt inte om man har ett religiöst namn och söker röster av världens mest sekulariserade folk.