I slutpläderingen beskriver advokaten med darrande röst hur våldtäkten gick till. Hur de trängde in i flickan, hur hon måste ha känt, hur respektlöst de behandlade kroppen när de var klara. Till sist snyftar han: Föreställ er nu att hon är vit.
Jag har alltid tänkt att logiken inte fungerar i Sverige. Att skillnaderna i vår och USA:s historia, där slaveri och apartheid ställs mot självägande bönder och likhet inför lagen, gör att hår- och hudfärg inte spelar någon roll när vi fattar beslut.
I dag är jag inte lika säker.
Föreställ er att det var blonda flickor som satt framför svenska handläggare och uppgavs vara gifta med äldre män. Att det knappt hade gått att se vem i skolan som är nyanländ och vems släkt som har bott här sedan vikingatiden. Att det var delar av den svenskfödda medelklassens döttrar som levde under hedersförtryck, och inte fick välja vänner, partner, kläder eller hur de i övrigt ska leva sina liv.
Hade vi då sett genom fingrarna på att det finns skolflickor som anses ha sin plats i hemmen? Sagt att lösningen är att färre som flyr kommer hit, godtagit frånvaro från sim- och sexualundervisningen och år efter år accepterat att vissa områden har undermåliga skolresultat?
Här finns inga självklara svar. Däremot vet vi att det inte är genom att relativisera och ha olika måttstockar för olika människor som kvinnor och mindre privilegierade grupper har fått sina rättigheter. Därför är det viktigare än någonsin att markera att rätten att välja livsstil är individuell och gäller alla, och att ingen får tvinga in någon annan i sin egen mall.
Dit når vi inte genom att hänvisa till kulturskillnader när det handlar om kvinnoförtryck eller skylla på elevernas bakgrund när skolor underpresterar. Då ökar risken för att stora grupper halkar efter i samhällsutvecklingen och blir isolerade.
Det, om något, är att göra tjejerna vars bästa man säger sig ha för ögonen en björntjänst.