Däremot kan man inte kräva att någon annan ska upplåta sin plattform åt tankarna. Inte heller att alla åsikter ska klassas som lika mycket värda, vilket DN:s kulturchef Björn Wiman påpekar i en krönika (18/9). Vissa åsikter bygger på fakta, andra inte, och att tryck- och yttrandefriheten garanterar olika grupper rätten att publicera artiklar, betyder inte att det är en rättighet att bli tagen på allvar eller att få utrymme i tidningar och tv.
Det förklarade jag ofta när jag i egenskap av debattredaktör fick mejl och telefonsamtal där avsändaren uppmanade tidningen att publicera hens rasistiska insändare, fulla av faktafel, "om ni törs". Mitt standardsvar var att vi törs, men vi vill inte, och som Wiman skriver handlar det inte om vad som får sägas, utan om vilket värde vi, som medborgerligt kollektiv, kommer överens om att ge dessa påståenden.
För allt som får tryckas bör faktiskt inte göra det och alla uppgifter bör inte bemötas av en meningsmotståndare, exempelvis att klimatförändringarna är här. Dels för att det är bekräftat. Dels för att man annars aldrig kommer vidare i debatten och kan diskutera olika lösningar, vilket länge var fallet, eftersom faktauppgifterna ideligen skulle bemötas av klimatförnekare.
Att tillskriva olika åsikter olika värde har ingenting med censur att göra. Att en stat tystar en opinion är något helt annat. Det illustrerade utrikesdepartementet nyligen genom att varna för vad det enligt inhemska lagar är förbjudet att skriva på Facebook när man semestrar utomlands, som utfall mot regimen (Förenade arabemiraten), ifrågasättande av kungen (Thailand) och kritik mot islam (Marocko). Sammantaget saker som inte bara är lagliga i Sverige, utan även flitigt förekommande, vilket är helt i sin ordning i en demokrati.
Däremot kan man inte kräva att någon annan ska föra budskapen vidare.