Liberalerna kommer inte att samarbeta med Sverigedemokraterna. Om de borgerliga blir mindre än de rödgröna vill L bilda en fempartiregering med M, C, KD och S.
Han satte därmed fingret på det väsentliga: Vilka konsekvenser får ett beroende av Sverigedemokraterna?
– Det fungerade mellan 2010 och 2014 utan att SD fick något inflytande. Men är alliansen mindre måste vi förstå att om vi gör oss beroende av ett parti så kommer det partiet att successivt se till att det får mer och mer inflytande. Det kommer att kräva mer och mer i olika förhandlingar och ständigt hota med att utlösa en nyvalssituation. Förutom att Sverigedemokraterna har rasistiska rötter så är de populister som är helt opålitliga i riksdagsarbetet, sa Björklund till DN.
Slutsatserna av ett beroende av SD är riktiga, liksom insikten om behovet att bryta blockpolitiken. Men här finns ett par "men".
Björklund tecknar ett scenario är de borgerliga är mindre än de rödgröna. En alliansregering som bildas under dessa förhållanden kräver ett aktivt stöd från SD i allt från statsministeromröstningen till budgetbeslut, varvid SD tar för sig bit för bit på det sätt som Björklund beskriver.
Men – samma problem uppstår om de borgerliga blir större än de rödgröna och väljer att bilda regering utan att ha majoritet i riksdagen.
Jan Björklund talar om mandatperioden 2010-2014 som en som fungerade utan att SD fick något inflytande. Det är en sanning med flera modifikationer.
Först och främst beror det på hur man definierar "fungerade". Om fungera betyder att en regering sitter mandatperioden ut är det sant. Lika sant är dock att Reinfeldts andra regeringsperiod kännetecknades av flera bakslag i riksdagen och i övrigt stor försiktighet i lagstiftningsarbetet, för att inte åka på fler smällar. Det blev inte mycket till reformpolitik.
Mot slutet av mandatperioden hände följande: Jimmie Åkesson meddelade i sitt sommartal 2013 att SD ogillar höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tog till sig Åkessons besked. De skrev ett utskotts-initiativ för att ta ut skattesänkningen ur budgeten och stoppa den med hjälp av SD.
I december 2014 förklarade så SD att partiet framöver kommer att agera på ett helt nytt sätt i budgetomröstningarna, i strid mot tidigare praxis. Om det finns ett oppositionsförslag som med SD-stöd kan gå igenom, kommer partiet att pressa regeringen maximalt, alltså hota med den nyvalssituation som Björklund talar om.
Den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson (SD) gjorde detta mycket klart under den ökända presskonferensen 2 december 2014.
Huruvida det finns ett sådant oppositionsförslag beror på vilken ekonomisk politik regeringen för. Om den håller tillbaka exempelvis stora skattereformer, till förmån för småduttande, sitter oppositionen still.
I annat fall står regeringskrisen för dörren, om inte regeringen gör som SD säger.
Samma situation kan uppstå om den borgerliga regeringen drabbas av en kraftig nedgång i opinionen, där den rödgröna oppositionen får blodvittring. SD utnyttjar tillfället – intar i vanlig ordning den sakpolitiska ståndpunkt som passar för stunden och "give 'em hell".
Motsvarigheten till fäll-dem-till-varje-pris-opinioner som nu finns på högerkanten kan bildas till vänster vid en borgerlig minoritetsregering.
Visst finns det en skillnad mellan aktivt och passivt stöd från SD. Det ska inte förnekas. Men den skillnaden är inte så stor som bland andra Jan Björklund vill få det till.
Liberalerna är på rätt spår. Men för den som vill bedriva en kraftfull regeringspolitik med liberala förtecken måste en majoritetsregering vara första, andra och tredje alternativet. Det kräver ett slut på blockpolitiken.