Det är mänskligt att hjälpa andra

Sverige är splittrat mellan två olika solidaritetsideal, skriver historikern Lars Trägårdh i en <a href="http://m.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2914710-lars-tragardh-ett-val-mellan-tva-modeller-for-sverige?utm_source=google.se&utm_medium=organic&utm_campaign=redirect">krönika i Göteborgs-Posten</a>, apropå hur vårt land påverkas av flyktingmottagandet."Det ena utgår från medborgarskapstanken. […] Det andra är idén om mänskliga rättigheter (MR)." Det förra idealet är grunden för det svenska samhällskontraktet, menar Trägårdh, den svenska modellen, en som kräver gränser och skillnader. Det andra är universellt, en post-nationell vision om skyldigheter mot människor, en vision som inte erkänner landsgränser.Vilket av idealen Trägårdh lutar sig mot är givet. "Våra skyldigheter gentemot en fattigpensionär i Malmö är väsensskilda från de vi har för flyktingar från Syrien. […]Det är medborgare som röstar och betalar skatt."De här tankarna har uttryckts av många på senare tid, om än ingen så ingående som Trägårdh. Men det är likväl fel. Trägårdhs uppställning är i själva verket ett skolboksexempel på falsk dikotomi, en felaktig framställning av två synsätt som ömsesidigt uteslutande.För det första är viljan att hjälpa andra i nöd inte någon tanke som lanserats av "postnationella MR-entusiaster" som Trägårdh kallar dem. Det är något djupt mänskligt. Det vi kallar mänskliga rättigheter är inget annat än en kodifiering av en moral som delas av de allra flesta människor.För det andra har solidaritetsidealet – visst, låt oss kalla det så – tagit allt större plats i vår värderingspalett. På det svenska 1930-tal dit Trägårdh blickar för att finna den medborgarpatriotism som höll extremisterna borta, kunde svenska dagstidningar i mittfåran skriva om mörkhyade på ett sätt som knappt ens nazister gör i dag.Medborgaren kan heller inte reduceras till en part i ett ekonomiskt kontrakt med staten, där skattemedel byts mot offentliga tjänster. Hennes intressen omfattar mer än så. Medborgaren – som för övrigt kan ha sina rötter var som helst i världen och orientera sig därefter – förväntar sig att hennes värderingar, där ett solidaritetsideal ingår, ska avspeglas i statens göranden.För det tredje har, så vitt jag vet, ingen hävdat att våra skyldigheter gentemot människor i nöd i andra länder är lika starka som mot våra egna medborgare. Men inte heller är påståendet att vi helt saknar skyldigheter gentemot folk utanför vårt land särskilt vanligt.När allt kommer omkring innebär också bistånd, fredsbevarande insatser och annat sådant att pengar som hade kunnat användas här används där. Politik handlar, till skillnad mot teori, om avvägningar. En meningsfull diskussion om vilken avvägning som är rimlig, kräver i sin tur att man tittar på det som finns i vågskålarna för den syriske flyktingen respektive fattigpensionären i Malmö.Empirin talar inte för ett motsatsförhållande mellan det specifika svenska sociala kontrakt som vi kallar välfärdsstat och det solidaritetsideal som kommer till uttryck i flyktingpolitiken. <a href="http://ekuriren.se/nyheter/nyheter/1.3391219-sveriges-framgangsvaghttp://ekuriren.se/nyheter/nyheter/1.3391219-sveriges-framgangsvag">Jag har tidigare skrivit om</a> en genomgång av detta gjord av Frida Boräng, statsvetare vid Göteborgs universitet, publicerad i European Journal of Political Research. Genom att jämföra 17 OECD-länder finner hon ett positivt samband mellan storleken på välfärdsstaten och graden av generositet i flyktingpolitiken. Den teoretiska förklaring som Boräng lyfter fram är att välfärdsstaten gör att solidaritetens gränser utvidgas och att den stärker tilliten i samhället.Ja, det visar väl även att den ordning vi har rent praktiskt ger oss goda förutsättningar för en stor flyktinginvandring.Välfärdsstaten är inte en klaustrofobisk inrättning, en medborgare är inte enbart en politisk konsument och en svensk nationalstat 2015 är i väsentliga delar något annat än det var 1935.