Ansvariga på Dagens Nyheter har nu fått många tillfällen att ångra sina förstasidesrubriker från i tisdags, som jag i veckan har uppmärksammat här. Dessa löd: "Putins vädjan för att stoppa IS-terrorn" och "Här skålar de för fred", den senare intill ett foto av Obama och Putin med bubbelglas.
Men den förljugna bild som sattes av Sveriges största morgontidning suddades snart ut av Putin själv, när ryskt flyg sedan bombade allt möjligt i Syrien – inte bara IS och andra extremistgrupper.
DN:s ledarskribent Erik Helmersson, som tidigare beskrivit en debattens bärsärk som "hotellfyllot" som kommer sent och bankar på fel dörr, levererade i går en metafor för Putin: "Han dyrkar upp dörrarna, smyger in, plundrar rummen, plåtas av femton övervakningskameror och förnekar sedan att han var där."
Precis så är det. Den officiella ryska linjen är att man bombar IS, islamistiska extremister eller rent allmänt "terrorister". Alla ser dock att så inte är fallet.
Man kan tolka det på olika sätt. Ett är att den ryska regimen är dysfunktionell. Putin säger i FN att Ryssland ska bekriga IS, medan det ryska flygvapnet bombar det som Assads militär säger att de bör bomba. Moskvas tal om att målen för Rysslands attacker väljs ut i samordning med den syriska försvarsmakten innebär just det. Att ryskt bombflyg som vanligt satsar på sprängkraft snarare än precision – en metod som ger många civila dödsoffer – är en diskussion för sig.
Men det finns en bättre tolkning, en som vi borde ha vant oss vid efter de senaste två åren: Putin försöker inte övertyga omvärlden om det moraliskt riktiga i sitt agerande. I stället söker han upp svaga punkter hos sina motståndare, skapar tillfällig förvirring och bromsar upp motåtgärder, under tiden som han agerar och etablerar fakta på marken.
Hur bör då omvärlden förhålla sig till Moskvas agerande? Först och främst måste Ryssland straffas för den död och ödeläggelse som dess flygvapen sprider i Syrien, som också innebär att Assad stärks och kriget blir svårare att avsluta. Nya sanktioner mot Ryssland måste åtminstone upp på bordet.
För det andra bör man minska frekvensen av frågor om vad Putins plan är. Den som faller in i det spelar hans spel, följer hans rörelser, riskerar att gå vilse i klassiskt spegeltänkande och tappa bort den egna dagordningen.
För övrigt är det inte säkert att Putin har någon plan ens på medellång sikt. Hans Ukrainaprojekt visar att långsiktighet inte ligger för honom.
Det leder in på just Ukraina. Inte ens någon i Kreml räknar nog med att exempelvis Obama är redo att kohandla bort Syrien mot Ukraina. Däremot har den ryska interventionen i Syrien tillfört ytterligare en fråga på världsarenan som tar kraft och fokus. Under tiden har Ryssland gjort sitt för att få bort Ukraina från nyhetsflödet. Samtidigt som Putin har höjt insatserna i Syrien har kriget i Donbass gått ner i pausläge. Syrien har även ersatt Ukraina på den ryska propagandafronten.
Men det betyder inte att den konflikten är på väg mot en lösning. Tvärtom saboteras vägen mot fred av Moskvas marionetter i Donetsk och Luhansk. De bryter nu mot Minskavtalet på framför allt två punkter: "Lokalval" hålls i strid med ukrainsk lag och andra villkor som anges i avtalet. FN-organ och andra internationella organisationer har beordrats ut ur Luhansk.
Putin har gått på många minor i Ukraina. Den ryska ekonomin är i kris och det gör det svårt att bedriva krig på två platser i världen, som också medför risk för nya ekonomiska straffåtgärder mot Ryssland. Men Putin backar undan bara när han möter ett motstånd som han inte kan bryta. Väst måste fortsatt bjuda det motståndet i form av sanktioner och stöd till Ukraina.
Det gäller också att inte släppa garden i informationskriget. Även små segrar som den DN bjöd Moskva på i veckan har betydelse.
Till sist: Ingen vet i vilket rum som det irrande fyllot kommer att bryta sig in framöver. Vi och våra grannar måste skaffa oss bättre dörrar.