Dagen efter fick jag ett telefonsamtal från en journalist på danska tidningen Berlingske Tidende. Han hade läst vår ledare i frågan och sökte efter svenska migrationsrättsexperter som kunde sprida mer ljus över ämnet.
Sedan hade han en fråga om den riktiga dynamiten bland förslagen: Förstår den svenska allmänheten att den största gruppen flyktingar med familjen kvar utomlands berövas rätten att återförenas med den i Sverige?
Mitt svar var tvunget att bli som frågan – spekulativ. Jag sa att jag inte trodde det. Det tar tid för sådan information att sjunka in. Det kräver att medier berättar, att frågan debatteras, att allmänheten får ansikten, namn, röster på människor som drabbas.
Men tyvärr skulle mitt svar nu, tre månader senare, nog bli detsamma. Jag tror inte att kunskapen om de här lagändringarna är särskilt spridd.
Veckan efter regeringens presskonferens träffade Agenda i SVT två syriska flyktingar, Sarah och Muhammed, på ett asylboende i Farsta i Stockholm. Sarahs make och barn hade stannat kvar i Libanon där de bodde i ett förfallet garage. Muhammeds familj var kvar i Syrien och han hade nyligen fått veta att den treåriga dottern träffats av granatsplitter.
Båda reste till Sverige själva för att slippa utsätta de övriga familjemedlemmarna för risker. När de väl fått uppehållstillstånd skulle makarna och barnen få resa hit med vanligt flyg. De av regeringen föreslagna lagskärpningarna riskerade dock att sätta streck över allt detta. Krigsflyktingar tillhör nämligen kategorin "alternativt skyddsbehövande" som regeringen, med Moderaternas stöd, vill beröva rätten till familjeåterförening.
Efter den här kritiken har regeringen ändrat sig något. I det lagförslag som presenterades nyligen heter det att förbudet mot familjeåterförening gäller dem som har lämnar in asylansökan efter 24 november. Sarahs och Muhammeds familjer får alltså återförenas med dem här.
För krigsflyktingar som kom till Sverige 25 november och senare gäller återföreningsförbudet. Och de är förmodligen många. Av de positiva asylbeslut som gavs under januari gällde 55 procent alternativt skyddsbehövande.
Det är orimligt att tro att informationen från Stefan Löfvens och Åsa Romsons presskonferens har nått alla asylsökande på väg till vårt land. Den vars asylansökan registreras är sedan fast. Hon eller han kan inte ändra sig och söka asyl i något annat europeiskt land där familjeåterförening är tillåten. Och då har man tre alternativ: leva åtskild från familjen på obestämd tid, resa tillbaka till familjen, kriget och misären eller att även låta makarna och barnen ta gummibåten hit.
Detta är innebörden av regeringen tal om att lägga sig på EU:s miniminivå. Ett antal EU-länder sätter upp hinder mot familjeåterförening för flyktingar undan krig. Enligt den europeiska flyktingorganisationen ECRE, som har gjort en genomgång, är det dock bara fyra som förbjuder den helt: Grekland, Cypern, Malta och Rumänien. Till den i asylsammanhang föga charmerande klubben ansluter sig Sverige 31 maj om regeringen får som den vill.
Varje förälder som har varit ifrån sina små barn så lite som ett par veckor vet hur det känns, och borde kunna föreställa sig vad det gör med en människa vars hopp om en säker återförening med familjen byts ut mot alternativen ovan.
Hur påverkar det personens möjligheter att börja bygga upp sitt liv i Sverige?
Men när jag söker i nyhetsflödet efter berättelser om dessa människoöden hittar jag inte mycket. Inslaget i Agenda i början av december var ett lysande undantag.
Det är inte de här bilderna som intresserar medier för närvarande. Ingen resursstark redaktion har bett ett opinionsinstitut ställa enkätfrågan "Regeringen föreslår att krigsflyktingar som anländer till Sverige ensamma inte längre ska få återförenas med sina makar och barn här. Anser du att det är ett bra förslag?"
Det är denna gestaltning av verkligheten, och brist på gestaltning, som formar opinioner.