Moderaternas svängning i konservativ riktning gör att det numera saknas samsyn i viktiga frågor mellan de fyra partierna. Den liberala rösten i partipolitiken måste höras högre.
Det menar Liberala ungdomsförbundets (Luf) ordförande Henrik Edin i ett inlägg på gårdagens DN Debatt. Edins slutsats är att de borgerliga partierna bör gå till val med egna valmanifest, inte i någon allianskoalition.
Han har alldeles rätt.
Alliansen har varit välgörande för svensk politik. Den bröt ett tolvårigt socialdemokratiskt maktinnehav, genomförde viktiga reformer och förändrade varaktigt debatten om arbete, företagande och offentlig sektor.
Alliansregeringen stod för öppenhet och humanitet i invandringspolitiken. Sverigedemokraterna utestängdes från praktisk-politisk och idémässig påverkan i dessa frågor.
En förutsättning för allt detta var Moderaternas omvandling före valet 2006. Mycket uppmärksamhet har ägnats åt partiets skifte i den ekonomiska politiken. Men nästan lika stor var Moderaternas flytt i frihetlig riktning i synen på invandring och kulturmöten. Nationalismen trängdes tillbaka.
Efter valet 2014 är situationen en annan.
I den parlamentariska situation som Sverige sannolikt kommer att leva med under lång tid, ger blockpolitiken svaga regeringar. Redan i valrörelsen syntes att Alliansen gick på tomgång och saknade ett slagkraftigt framåtblickande budskap. Med de fyra partierna i opposition är det än tydligare att alliansmodellen är svag som idégenerator.
Under det senaste året har den politiska konflikten delvis flyttat från den traditionella höger-vänster-skalan till en strid om invandringen. Här står liberaler och konservativa på motsatta sidor.
Moderaterna har drivit regeringen framför sig och fått igenom en asylpolitik som tillhör Europas mest restriktiva. Moderaterna har som uttalat mål att locka sverigedemokratiska väljare. Partiet mutar in delar av det nationalistiska politiska fältet med utspel fulla av signalbudskap.
Den tidigare asylpolitiken kallas "kravlös", utan precisering. När Moderaterna diskuterar invandrares brottslighet talar de om "svenska lagar" och "svenska värderingar", även när de syftar på beteenden som är brottsliga i alla länder och på demokratiska värderingar som är universella.
Centern och Liberalerna har sagt nej till de bärande delarna av den nya asylpolitiken. Men de har inte tagit direkt strid mot Moderaterna. De har inte markerat den skarpa ideologiska skiljelinjen mellan sin liberalism och den reaktionära, nationalistiska populism som har fått stort utrymme i M.
Därför är Lufs utspel välkommet och fullt naturligt. Det ingår i ett politiskt ungdomsförbunds uppgifter att vara ideologisk vakthund och hävda sin rörelses grundprinciper.
Men den idéstrid som Henrik Edin och Luf vill ha en skärpning av har redan pågått en tid på landets ledar- och kultursidor. Liberala publicister har pekat på att det som går under namnet borgerlighet inte är och aldrig har varit en idémässig enhet.
Petter Bergner, ledarskribent på Örnsköldsviks Allehanda (lib), beskrev det på ett klargörande sätt i en artikel i oktober i tidskriften Liberal Debatt. Han pekade på hur liberaler och socialister historiskt har drivit på för att förändra samhället, i motsats till de konservativas värnande om ordning, kontinuitet och stabilitet.
"Uppgiften att försvara det öppna, välkomnande och mångkulturella samhället tycks helt enkelt fordra att vi gör en motsvarande gemensam kraftsamling, utan att för den sakens skull sudda ut meningsmotsättningarna i övrigt. Ungefär som liberaler och socialister gjorde under rösträttskampen" skriver Bergner.
Det är en riktig slutsats. Den gemensamma kraftsamling som Bergner talar om är naturlig och behövlig.
Det moderata och det socialdemokratiska partiet har hittat varandra i sin ovilja att begära uppoffringar från medborgarna för att ge fler människor asyl. Flyktingarnas frihet har fått stå tillbaka när den har uppfattats utmana samhällsstabiliteten.
Den progressiva koalitionen måste se annorlunda ut nu än på 1900-talet. Den socialdemokratiska partiledningen och stora delar av SAP är som synes inte mycket att hålla i handen när kollektiv står mot individ. Däremot bör liberaler i asylpolitiken finna naturliga allierade bland socialdemokratiska dissidenter, andra frihetliga socialister och besvikna gröna.
En upplösning av den faktiska blockpolitiken och av den mentala bilden av den skulle underlätta mycket.