Den frågan ställde den amerikanske ekonomen Paul Krugman nyligen i rubriken på sin krönika i New York Times. Trump och hans anhängare framställer sig gärna som patrioter. Men är de verkligen det? Eller är de något annat?
Orsaken till Krugmans fundering är Donald Trumps Moskvavänliga utrikespolitik och hans många band till den ryska staten.
Trump har svajat om försvar av Natoallierade i händelse av ett angrepp från Ryssland. Hans kampanj har mildrat skrivningarna i det republikanska partiets valplattform om stödet till Ukraina. Trump har uttalat acceptans av den ryska ockupationen av Krim och uttryckt beundran för Vladimir Putin.
Såväl Trump själv som hans rådgivare har haft relationer nära den ryska makttoppen. Paul Manafort, som fram till i går var den republikanske presidentkandidatens kampanjledare, har en diger meritlista med arbete för allehanda gangstrar i politisk befattning runt om i världen. Den senaste är Ukrainas avsatte president Viktor Janukovitj. Manafort hjälpte honom i presidentvalet 2010 och jobbade för honom under hela den tid som han plundrade landet, riggade val och fängslade sina politiska opponenter. I dag är Janukovitj i landsflykt i Ryssland.
När av allt att döma ryska agenter hade hackat demokratiska partiets server, för att sedan läcka komprometterande material och hjälpa Trumps kampanj, fördömde han inte detta. I stället uppmanade han den ryska statens hackare att hitta och offentliggöra Hillary Clintons raderade mejl, som det har varit diskussion kring.
Vad har hänt? Hur kommer det sig att de som viftar mest med amerikanska flaggor så lätt omfamnar USA:s fiender?
Krugman menar att denna flaggviftaropinion är missförstådd. De som ropar sitt lands namn mest frenetiskt älskar inte detta USA utan ett annat. De hyllar en föreställning om ett gammalt land, där alla visste sin plats och där den vita, anglosaxiska, kristna dominansen var självklar.
Det är detta USA de vill återskapa. Deras lojalitet finns därmed inte hos det gemensamma landet utan hos den egna stammen (tribe). De är inte patrioter utan "tribalists", som Krugman träffande kallar dem.
Hans observation kan överföras till många västländer. Ultranationalister är ofta beredda att samarbeta med landets fiender om det kan hjälpa dem i stamkriget mot egna landsmän. Deras arbete med att undergräva den liberala staten och dess institutioner sammanfaller med den ryska regimens strävan att så split inom och mellan västländer. Båda försöker försvaga demokratiernas motståndskraft genom att angripa medier och myndigheter med ständig upprepning av budskap om att alla ljuger och mörkar.
I Frankrike tar Front National pengar från ryska regimnära banker för att finansiera sin valkampanj. Partiet Alternativet för Tyskland, AfD, samarbetar med ryska regeringspartiet, motarbetar EU-sanktioner mot Ryssland och får exponering i rysk propaganda-tv riktad mot Tyskland. Liknande relationer med och utdelning från den ryska staten har italienska Lega Nord.
Mer öppna fascister med undervegetationssajter som bas är ännu rakare i sitt stöd till och samspel med den ryska propagandaapparaten som förser dem med argument och medialt material för spridning. Sådana sajter finns det flera av även i Sverige.
Sverigedemokraterna har i Europaparlamentet i en rad utrikesfrågor intagit Moskvavänliga ståndpunkter. Hemma i Sverige har SD däremot varit mer försiktigt än vänpartierna i Europa med att sammankopplas med den ryska regimen.
Det gäller att se dessa krafter för vad de är. De hotar vår frihet inte bara genom att piska upp hat och mobilisera auktoritära opinioner med konsekvenser för debatten och inrikespolitiken. De kan även försvaga vårt samhälles försvarsförmåga mot yttre hot.