Barnets pappa behöver arbeta heltid för att dra in pengar till familjen. Och för att inte förlora sin sjukförsäkring, som i USA oftast är kopplad till anställning, återgår mamman på deltid till sin doktorandtjänst.
Två dagar i veckan på universitetet ger en lön som räcker precis för att betala för förskolavgiften som ligger på 750 dollar eller omkring 6 700 kronor i månaden. För det är i förskolan den i september tre månader gamla flickan måste vistas under den tid mamman jobbar. Förskola på heltid hade krävt en månadsavgift på tio tusen kronor till.
Sådana är de amerikanska offentliga systemen.
Betald föräldraförsäkring existerar inte i USA. I stället finns en rätt för föräldrar som är offentligt anställda eller jobbar på större arbetsplatser att ta ut tolv veckors obetald ledighet per år i samband med barnets födelse.
Någon generell skattesubvention för barnomsorg finns inte, även om stöd till olika kategorier behövande ges i vissa delstater. Förskolans kostnader ligger på ungefär samma nivå som i Sverige.
Småbarnsföräldern – läs mamman – står då inför enbart dåliga val. En återgång till jobbet innebär spädbarn på hutlöst dyr förskola eller hos en dagmamma med allt vad det innebär av oro och dåligt samvete. Alternativet är ett skarpt brott med arbetslivet. Många avslutar sin anställning och förblir hemmafruar, eller börjar jobba längre fram men aldrig på heltid.
För landet som helhet innebär det lägre sysselsättning, framför allt för kvinnor. För ensamstående, mindre bemedlade kvinnor kan föräldraskap leda till permanent fattigdom.
I Sverige är det annorlunda. Betald föräldraledighet och allmän barnomsorg med mera gör det möjligt för en kvinna att kombinera yrkesliv med föräldraskap.
En omfattande välfärdsstat innebär trygghet och frihet för den enskilde och bidrar till hög sysselsättning, i Sveriges fall den högsta i EU.
Mer övergripande ger välfärdsstaten förutsättningar för människor att bryta sig loss från förhållanden som hindrar självförverkligande, om det så är knappa ekonomiska uppväxtvillkor eller kvävande normer i familjen. Socialförsäkringarnas utformning uppmuntrar arbete och ett skattesubventionerat utbildningssystem gör inte valet att läsa vidare beroende av ekonomiskt stöd från anhöriga. Åldrande föräldrar är inte utlämnade till sina döttrars omvårdnad.
Därmed borde välfärdsstaten också ses som ett centralt verktyg för invandrares etablering i Sverige. Den är viktig inte minst för dem som kommer från konservativa miljöer, sådana där kvinnan inte förväntas arbeta och där familjens inflytande över barnen är stort högt upp i barnens ålder.
Men det är inte alltid så svenska politiker resonerar. Ledande företrädare för M och KD framhåller i ena stunden att bättre "integration" är en av de absolut viktigaste uppgifterna för landet framöver. I nästa stund ventilerar samma personer sina tankar att ge invandrare begränsad tillgång till skattefinansierad offentlig service.
Dessa rättigheter ska då kopplas till medborgarskap, vistelsetid i Sverige, typ av uppehållstillstånd eller någon sorts kombinationer av detta. På vilket sätt människors etablering i Sverige blir bättre av att de inte får full tillgång till skattesubventionerad vård, utbildning, omsorg eller socialförsäkringar framgår aldrig i dessa resonemang. De är i regel är fulla av principiella anspråk i termer av rättigheter men tomma på precision och saknar koppling till arbetslinje.
Det här ger även perspektiv på den senaste diskussionen om svenskhet. Idéer om frihet och individens autonomi sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. Deras institutionalisering i form av vår välfärdsstat är däremot mer utpräglat svensk.
Men svenskhetsvurmarna till höger är påtagligt ointresserade av dessa samband och av idéerna bakom välfärdsstaten. I stället pratar de löst och grumligt om "svenska värderingar" samtidigt som de gör sig beredda att försvaga de svenskaste av institutionerna.